tisdag 31 december 2013

Det, det är också kärlek.

Lus har aldrig varit en knähund. Faktum är att jag nog aldrig har träffat någon hund som tycker att det är lika plågsamt att sitta i knäet som det är att genomlida en helkroppsvaxning medelst silvertejp. Lyfter man upp Lus ser hon oftast ut som om man är i färd med att dra ut alla tänderna på henne med hovtång. Ynklig. Och plågad. Så ser hon oftast ut.

Alltså är det alldeles extra underbart när Lus några gånger om dagen ibland bara, antagligen för att hon drabbats av total sinnesförvirrring, smyger upp bredvid en och ställer sig och trycker huvudet emot ens hals, gastassar en på knäet allt vad hon kan och lägger nosen tätt tätt emot ens kind. LusHundens mest innerliga kärleksförklaring skulle jag vilja påstå. Ibland varar detta i flera minuter. Ibland får man till och med krama tillbaka utan att hunden ser ut som om hon skal förintas av ens blotta närhet. Det är kärlek det.

Snigel är lite annars i sitt sätt. Mycket annars kanske jag ska säga. Snigel älskar närkontakt. Snigel älskar att sitta i knä. Snigel älskar att diskmaskinspussa en, överallt där hon kan komma åt. Ett ganska så nytt och ovant koncept för min del. Men jag är inte den som klagar. För visst är det alldeles hjärtevärmande tokmysigt när ett litet svart ludd sömndrucket reser sig ur sin bädd, sträcker på sig och yrvaket stapplar fram till soffan där hon yrvaket halvt släpar sig upp i soffan och krachlandar som en urtvättad disktrasa så nära en hon bara kan komma. Väl där slänger hon sig på rygg, över hela mig och tar en djup nöjd suck samtidigt som hon lägger sig tillrätta, tätt tätt intill. Det, det är också kärlek.

Tänk vilken tur jag har som fått två så underbart fantastiska hundar. Tänk vilken tur.





Så. Hur har året då varit? Vad minns vi?

Med cirka tjugofyra timmar och trettio minuter kvar till det nya, oanvända, glansiga och fina nya året känner jag en viss press att följa den pågående bloggtrenden. Nämligen det här med att sammanfatta det gångna året. 2013. Ett skapligt kärt år måste jag säga. En del nedgångar, en himlans massa uppgångar och sedan ett par djupa dalar igen. En sväng var vi ju så långt ner i årsdalen att vi hade nått botten och börjat gräva.

Så. Hur har året då varit? Vad minns vi?

Ja, LusHunden lär ju tyvärr på äkta LusHunds manér inte minnas så himlans mycket. Saker går ju som bekant in och sedan rakt ut ganska så omgående på den kära lilla tösen.

2013 var året då LusHund och jag började med agility. Fyra kurser och en intensivkurs har vi hunnit med i agilityväg. Dessutom regelbunden träning nästan varje vecka. Så man skulle ju kunna tycka att vi faktiskt borde vara klara att starta klass ett, eller åtminstone en blåbärsklass Det hade vi också varit, om det nu inte vore för LusHundens Alzheimers minne. För även om vi har tränat och tränat och sedan tränat lite till så står vi rent krasst nästintill kvar på samma nivå som vi var på när vi gick vår första kurs. LusHunden lär sig snabbt, det gör hon, men så fort hon lär sig något nytt trillar något gammalt bort. Alltså har vi fått jobba på att lära in till exempel slalom. Nittisex olika gånger. Tjohoade nått så infernaliskt när hon äntligen tog sitt första 12 pinnars slalom. Tjohoade lite till när vi gick på nästa utmaning. Gick tillbaka till slalomet några dagar senare bara för att inse att Lus inte har någon som helst aning om varför någon planterat 12 stackars ensamma pinnar mitt i backen. Vad skulle hon göra med dem? Ta loss dem? Plockepinn? Plantera orkidéer? Ja, frågorna var många och inte blev vi ett enda dugg klokare.

Och på den vägen är det med det mesta Lus lärt sig under året. Det är inte så mycket som finns kvar såhär mot slutet. Så någon vidare meritlista kommer vi nog inte ens under hot om kölhalning kunna prestera.

Men roligt har vi haft. Väldigt väldigt roligt. Nästan så att vi undrar om vi tagit allt det roliga och gjort en massa andra människors tillvaro o-rolig. För ibland undrar vi om det verkligen är tillåtet att ha så roligt som vi haft det. Finns det liksom tillräckligt med roligheter för att räcka till alla?

Något Lus däremot minns är det lilla Snigeldjuret. Snigel som kom tjoandes in i vårat liv i september. Bästa dagen i LusHundens liv hävdar hon ytterst bestämt. För vad vore Lus utan Snigel? Det är ju nu nästan lika otänkbart som blodpudding utan lingonsylt eller vörtbröd utan russin. Otänkbart som sagt.

I maj lärde jag känna några av de finaste människor jag vet och deras underbara hundar. Där särskilt en av dem satte extra stora spår i mitt hjärta. Det var den hunden som fick mig att bestämma mig för att det verkligen var en face rase jag skulle ha. En sådan och inget annat. Och tänk så rätt det blev. Jag hittade en underbar uppfödare, en härlig valpkull och fick den 17 juli reda på att den sötaste lilla svarta snigel skulle bli vår. Och roligheterna bara fortsatte. Tänk! Jag och Lus som trodde vi hade haft så roligt att man nog inte kan ha mer roligt. Tänk vad vi bedrog oss. För Snigel hade med sig en helt egen kappsäck av roligheter och tokigheter att dela med sig av. Fnitter och fniss har präglat vår vardag och det är långt många fler gånger än vad jag kan räkna som dessa två små galningar får mig att brista ut i gapskratt varje dag.

Lite kurser har det också blivit med Snigel, och hon har visat sig vara väldigt annorlunda att träna med än LusHund. Fart, fläkt och känslan av att man mer sysslar med orkantämjning än hundträning är det mest hela tiden - något som passar mig som handen i handsken och jag blir alldeles pirrig i hela kroppen när det är snigelträningsdags.

Sen var vi ju som sagt nere och grävde i mörka hål ett tag. Många älskade underbara djur har lämnat oss under hösten och alla har tagit med sig en bit av mitt hjärta. Alla är innerligt saknade och jag önskar inget annat än att ni hade fått stanna kvar här på jorden oh så mycket längre.

Snigels sjuktid var också ett oerhört mörkt hål. Där hann jag gräva så djupt att jag nästan var oroad över att dyka upp med spaden i högsta hugg under ett matsalsbord nånstans i Kina, mitt i maten sådär lite oartigt. Verkligen inga tjohoiga veckor. Inte någonstans. Men nu har det ljusnat betydligt och Snigels mage verkar bli bättre varje dag som går. Förväntningarna och förhoppningarna om en friskförklaring den 7 januari är oerhört stora. Men vi känner oss optimistiska och ser fram emot ett nytt och framförallt friskt Snigelår.

Målen för 2014 är att hålla oss friska och att fortsätta att ha så roligt så roligt som vi bara kan. Roligt med agility, roligt med skogstursfnisseri, roligt med hundiga vänner, roligt med alla larviga tricks, och vem vet, vi kanske till och med försöker oss på lite roligheter både inom rallylydnad, freestyle, utställning och spår. Roligt och tjohooigt fortsätter att vara våra ledord. För en dag utan fniss och fnitterkramp, det är en bortkastad dag. Det tycker vi faktiskt.



söndag 29 december 2013

Aktiveringstips för lyhörda hem

Jag gillar att aktivera mina hundar. Både hemma och ute. Det ska vara kul att vara hund och det finns få saker som ger mig sådan ångest som misstanken om att hundarna har tråkigt. Det finns även få saker som ger mig sådan glädje som välaktiverade glada hundar.

På hemmaplan brukar vi roa oss med att träna allehanda onödiga och nödvändiga småsaker. Sen har vi en hel uppsjö av aktiveringsleksaker. Jag gillar nämligen aktiveringsleksaker. Av alla de slag men Nina Ottossons produkter är oftast favoriter både hos mig och hos hundarna.

Nackdelen är då när man bor i en lägenhet som är så lyhörd att jag brukar lyfta på fötterna när grannarna ovanför dammsuger. Då är plastiga aktiveringsleksaker och hundar som helst går lös på dem som vore de spikar som skulle bankas i en träplanka inte en fördel. Eller speciellt uppskattat sent på kvällskvisten när hundarna ser sådär extra aktiveringssugna ut. Alltså får man hitta på andra lösningar.

Godisknut är en sådan, mycket lyhörd- och senkvällsanpassad tyst aktiveringsleksak som hundarna verkligen älskar.

I skrivande stund har LusHunden hållt sig aktiverad med sin knut i cirka nitton minuter innan hon blev klar. Snigelvalpen håller fortfarande på med sin och är uppe i cirka trettiotre minuters aktivering än så länge.

Och tystnaden är ganska så total och olyhörd.

Så här gör vi godisknutar eller lakanstrassel om man hellre vill kalla det så.

Först har jag klippt isär ett lakan i långa remsor, bredden är inte så viktig, men ju bredare desstå mer klurigt kan man gömma godiset i.



Sen lägger jag dit godis längs med hela ena kanten på varje remsa. Remsan viks över godiset, där jag lägger ännu mer godis och viker om.



Hela remsan rullas ihop och viras runt.



Sen knyter jag ihop remsan. Antalet knutar och hur hårt jag virar och knyter avgör svårighetsgraden.



Nöjda hundar!








lördag 28 december 2013

Jultjolahoppsan firades i minst sagt goda vänners lag

Årets jultjolahoppsan firades i minst sagt goda vänners lag. Närmare bestämt hemma hos bonusfamiljen i deras fantastiskt tokmysiga nya fina fina hus med enorm inhägnad tomt och mängder med skog precis bakom knuten. Det ni, det vill jag lova var tjolahoppsan så det nästan varar ända fram till påska! Hundarna var ytterst skeptiska till hemfärd tre dagar senare och undrade lite fint om de inte kunde få vara kvar tills nästa jul.

Fantastiskt mysigt, juligt och toktrevligt har vi haft. Det enda vi saknade var så klart snön.  Alternativt en solstol så hade vi kunnat låtsas att vi firade jul i Sydamerika med alla de mängder av plusgrader vi hade.

Hundar aktiverades och promenerades. Mängder av mat intogs, paket öppnades, spel spelades och väldans trevligt var det. En perfekt jul, så när som på snön då som sagt.

Flickorna fick så klart mängder av paket, mängder av nya leksaker. Lushunden fick dessutom tre hela bankor vilket såklart gjorde detta till den bästa julen av alla de två hon har firat. Snigel hävdar bestämt att detta även var hennes bästa jul. Jag känner att det är bäst att dra mig ur diskussionen och låta dem hållas. Det blir liksom lugnast så.

Så tack bästaste familjen för en fantastisk jul!





































Testkör Adaptil lite sådär testigt och fiffigt!

Det faktum att Snigel skäller, kaxar och står i är något som diskuterats tidigare här på bloggen. Bland annat här och här utifall att ni skulle ha missat denna mycket viktiga information. På äkta Berger manér är ju Snigel ytterst uppmärksam på precis allt som händer i hennes omgivning. För att vara helt ärlig är hon nog även uppmärksam på vad som händer i omgivningen i både grannkommunen samt uppe i mörkaste Norrland och ljusaste Sahara också. För sådan koll har hon, jovisst ser ni. Och hon har ända sen hon blev snäppet större än ett mjölkpaket varit väldans duktig på att tala om precis vad hon tycker om saker i sin omgivning. Det hon tycker brukar allra mest och oftast inledas med ett morrskall följt av ett skorpintaggsackompanjerat tokskall med ragg åt alla håll och tassar som lyfter från marken.

Men, vi har ju som nämnt jobbat med detta. Vi började ganska så tidigt med en form av skvallerträning där jag hjälpte henne genom att lägga på signalen "titta", som kom att betyda ungefär "kolla där, nu händer nått, men det är okej, ta en godis istället så kollar vi på det där ihop". Detta har fungerat toppen, förutsatt att hon inte blir överraskad och skrämd av retningen eller att retningen helt enkelt är för stor (en hund som befinner sig närmare än 6 meter brukar vanligens vara det som är allra jobbigast). Och om jag ska vara ärlig så ser jag egentligen inte hennes beteende som ett problem. Det var snarare ganska så väntat att en Berger skulle bete sig såhär. Om jag dessutom ska vara ännu ärligare så är Snigel faktiskt 1000 gånger enklare att ha att göra med än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men detta hindrar såklart inte att man känner igen problem och väljer att aktivt arbeta med dem. Vilket vi alltså gör.

Allt eftersom vi har tränat så har hon reagerat mindre och mindre på människor och läskigheter i omgivningen. Oftast så blir det aldrig värre än ett "boff" som jag sen kan bryta med ett "titta" de gånger jag inte var snabb nog att säga "titta" innan mötet. Hinner jag säga "titta" så brukar hon förbli tyst och istället titta med viftande svans på den vi möter, för hon gillar ju faktiskt människor. Väldigt mycket. Men ibland är folk lite väl mystifistiskt läskiga och då måste man faktiskt vara på sin vakt. Speciellt om det är mörkt och de har regnkläder på sig. Eller reflexer.

Men just hundar har varit svårt för Snigel. Hon kunde tidigare gå upp så mycket i varv vid ett hundmöte att hon skällde så infernaliskt att hon i princip glömde av att andas och nästintill liknade en fisk som tjippade efter vatten på torra land. Men allteftersom vi tränade så blev hon lättare att bryta. Hon klarade av att ge tusan i hundar på långt avstånd. Hon kunde sluta boffa innan hon tappade andan och lugnt sätta sig bredvid mig och vänta på godis. Detta som sagt på långt avstånd.

På nära håll har retningen fortsatt att vara för stor. Men så för en två tre veckor sedan bestämde jag mig för att köpa hem ett Adaptil halsband. Egentligen inte med något speciellt syfte i åtanke. Jag ser ju inte Snigels beteende som ett problem i den bemärkelsen. Inte heller oroade jag mig nämnvärt över den annalkande nyårshögtiden. Men ändå så kände jag för att äntligen testa detta halsband. Ett halsband jag skrev en hel del om i mitt examensarbete. Ett halsband som jag nog läst alla vetenskapliga studier om. Ett halsband jag dagligen rekommenderar åt kunder på jobbet som har hundar som lider av allehanda stress  eller ångestrelaterade problem. Kort och gott kände jag att det var dags att ta halsbandet för en alldeles egen fiffig testrunda och faktiskt se hur det fungerar på en av mina hundar, en hund som i det här fallet egentligen inte lider av något specifikt problem som så, mer än allmän rasbunden larmighet och ett stänk av toksdrygvalpighet eller två. För i ärlighetens namn så föredrar jag att rekommendera saker jag själv har testat.

Sagt och gjort så satte jag på halsbandet och tänkte inte så mycket på det under den första veckan som gick. Tills jag ganska så exakt åtta dagar senare hade med mig hundarna för en tur i djuraffären. Något som uppskattas enormt av båda två, något som händer ganska så väldigt ofta, men som vanligens oundvikligen leder till ganska så mycket väsen på snigelprylen om utifall att vi skulle få möte med hundar inne i butiken.

Första mötet skedde redan på parkeringen, en mops skuttade glatt ur ett baksäte bara några meter framför Snigeln som inte alls var beredd. En situation som vanligtvis bara kan sluta på ett vis. Ögonen blev som tefat och hon såg ut att förbereda sig på tidernas tokmorrskall, men så fann jag mig och sa "titta", varpå hela Snigeln såg ut att ta ett djupt andetag, skaka av sig argsintheten och vända sig mot mig, sätta sig och invänta belöningen samtidigt som hon gav tusan i mopsen som travade förbi. Huh? och Va? Vad hände?

Väl inne i butiken upprepade sig detta två gånger med andra hundar. En fransk bulldog dök frustande och små grymtande ut från en av gångarna bara nån meter framför Snigel. Snigel tog ett djupt andetag, förberedde sig för att börja frusta och pusta, men sen vände hon upp mot mig, släppte ut luften, satte sig ner och viftade förväntansfullt på svansen samtidigt som ögonen spelade mellan mig och hunden. I totalt sex minuter blev hon sittandes, någon dryg meter ifrån hunden medan jag stod och pratade foder. Helt otroligt!

Åter igen - Huh? och Va? Närkontakt av denna grad har vi aldrig tidigare klarat av utan minst tvåhundrafyrtiotre sekunders tokmorrskall.

Och på den här vägen har det fortsatt ända sen dess. Jag har medvetet tagit med henne till ställen där hon faktiskt kommer att hamna i situationer med retning av denna sort, men resultatet förblir i princip densamma. Nej, hon är inte knäpptyst varje gång, då hade jag blivit orolig. Men hela hennes sätt att hantera mötena samt fokusera på mig har förändrats och blivit mer eftertänksamt och avslappnat. Hon tar sig tid att lyssna på mig och tänka efter innan hon reagerar.

För tydlighetens skull bör jag nog nämna att även innan Adaptilen regelbundet besökte djuraffärer, hundcenter och massa andra retningstäta områden, så det i sig är inget nytt alls.

Självfallet skulle detta också kunna ha med mognad att göra. Självfallet. Men jag tycker att detta har kommit för plötsligt för att verkligen vara det. Och varför skulle valp mogna precis just nu? Sånt borde hon inte alls ha tid med. Så nej, jag tror att det är Adaptilen som faktiskt ger effekt och dämpar stressen.


måndag 23 december 2013

God Jul och allt sånt där!

Vi kan ju inte glömma den obligatoriska julhälsningen!

Så God Jul, från oss alla till er alla och ett riktigt Gott Nytt År!