måndag 28 oktober 2013

Sov gott Ludvig

Alla barn är speciella, men vissa lämnar djupare tassavtryck än andra. Alla barn är speciella, men vissa får hjärtat att gråta lite mer än andra.

Ludde var ett sådant barn.

Det finns ingen annan iller som var som Ludde. Ludde Lump. Lumpen. I många avseenden var han mer som en hund än som en iller. Han gjorde saker på ett vis som inte andra illrar gjorde.

När Ludde traskade över en fönsterbräda gjorde han inte detta på typiska illermanér och rev ner allt som stod i hans väg. Nej, Ludde balanserade sig runt allt i hans väg, försiktigt försiktigt. Råkade han välta ner något såg han till och med skyldig ut. Inte alls som illrar. Inte alls.

När Ludde var knappt ett år rymde han och var borta i fyrtioåtta hemska timmar. När han hittades i ett skjul av innehavaren låg han nedbäddad i en dockvagn med en docka under ena tassen och en halväten kråka under den andra.

När Ludde träffade LusHund första gången så uppstod omedelbar kärlek. Bättre valpvakt fanns inte och LusHund kunde inte haft en bättre lekkompis.

Ludde var ett mycket speciellt barn. Jag kan fortfarande minnas precis hur det känns när han snusade en i nacken och stoppade ner sin långa långa snok i örat, eller när han hängde över axeln och följde med i vad man än gjorde. Jag minns hans tyngd, hans doft och hur hans päls kändes. Jag minns hans alldeles speciella tassande och alldeles egna ljud. Jag minns honom som om det var igår jag höll honom i mina armar, fast det var över ett halvår sedan jag såg honom sist.

I dag somnade Ludde in. Idag slocknade den stjärna som alltid har varit Ludvig. Idag fick mitt hjärta ännu mer skavsår.

Sov gott älskade underbare Ludde. Gammelmatte kommer alltid att minnas dig, alltid att sakna dig.

Sov gott.





söndag 27 oktober 2013

Skaffa sig ett alldeles eget problembeteende

Det går åt ganska så mycket godis när man har valp.Speciellt när man har en valp vars främsta och enda kommunikationsredskap med omgivningen är morrskall och tokskall som hon alternerar emellan. Det går åt ganska så mycket godis när man försöker dämpa dessa socialt malplacerade kommunikationsverktyg samtidigt som man försöker främja andra, mer accepterade sätt att kommunicera. Ganska så väldigt mycket godis. Flera nävar stoppas ner i jackfickorna varje dag faktiskt. Till både LusHund och Snigels stora förtjusning.

Så när man väl står där med Snigel och skvallrar och belönar när hon inte skäller på något som hon brukar skälla på och stoppar ner handen i fickan för att raskt fiska upp lite mer godis och plötsligt inser att handen istället är full med LusHund. LusHundsSnok. En snok som helt klart inte borde befinna sig i fickan. En snok som är så fullproppad med godis att hon liknar en guldhamster som laddar inför snålare tider. En LusHundssnok som faktiskt inte behöver mer godis än nödvändigt med tanke på hennes alltmer svällande midjemått. En Lushund som faktiskt inte alls behöver belönas precis just då.

Men jovisst. Så fort Snigel får en godis är LusHund såklart där med sin långsnok och försöker myrsloka godiset ur min stängda hand. Eller Snigels stängda mun. Vilket som är närmast tydligen. Detta till mitt oändligt stora förtret. Det ställer nämligen till det på flera punkter. Dels blir Snigel så uppe i varv över konkurrenssituationen så hon glömmer helt och hållet bort varför hon belönas. LusHund, som tidigare bara har fått godis genom att jobba för det, har upptäckt det fantastiska med en gratis buffée och vägrar nu göra något som helt jag ber om för att få en godis. Dessutom, som nämnt, är LusHund lite åt det rundare hållet och behöver därmed absolut inte få något som helst mer godis än det som är tänkt att hon ska få i träning.  Lus reagerar inte på hundar. Inte på människor. Inte på opålitliga parkbänkar eller kaxiga stuprör. Därmed behöver hon inte i mitt tycke överösas med godis varje gång Snigel får. Annars får hon väl gå och skaffa sig ett alldeles eget problembeteende, så kan vi ta upp det hela för diskussion då.




Hela havet stormar

Så här ser mornarna ut här hemma. Lite som hela havet stormar ungefär. Lite lugnt och sansat grävlingsmangel. Ovanpå matte. Det är väl vad alla vill vakna till?

lördag 26 oktober 2013

Sovmorgon!

Sovmorgon! Ja, idag fick jag min första sovmorgon sedan Snigel flyttade in. Ända fram till klockan 10.23 fick jag sova. På en Lördag dessutom. Och med tanke på hur mina Lördagar brukar se ut så skulle jag vilja påstå att detta är ganska så himla otroligt. Och välbehövligt. Eftersom jag känner mig som enensamstående slutkörd tvåbarnsmor till kolikungar i slutet av veckan så skulle jag verkligen verkligen behöva några timmars extra sömn.

Så 10.23 var det. Tyvärr var det i verkligheten inte så häftigt som det låter, och sovmorgonen hade dessvärre en väldigt bra förklaring. Klockan 06.13 vaknar jag nämligen att att Snigel kräks i sängen. En svart lurvig LusHundshårboll spydde hon upp strax vid sidan av mitt öra. Fanns ju liksom inte så mycket annat väl än att gå ut för en snabb morgonrunda (vi vet ju alla vad som händer cirka fyrtiosex sekunder efter att Snigel vaknat), boka en tvätttid (tredje gången denna veckan), byta lakan, trycka in ett varsitt tuggben i snoken på odågorna, dra kudden över huvudet och försöka somna om. När jag, cirka fyrtiofem minuter senare, äntligen lyckats somna om så börjar Snigel återigen hulka som en hårbollstinn norsk skogskatt. Denna gången var jag förutseende nog att hiva ner henne på golvet för att åtminstone bespara lakanet. Sen började karusellen om igen, ut och kissa valp, leta efter tuggben, dra kudden över huvudet och innan jag visste ordet av var klockan 10.23 och Lushund stod på min mage och petade mig osedvanligt hårt i mitt högra öga. Och jag kände mig precis lika outvilad som jag gjorde igår. Eller dagen dessförinnan.




fredag 25 oktober 2013

Kontraproduktivitet

Jag finner min valp ganska så kontraproduktiv när det gäller många olika saker. Som exempel så får hon bara komma ut ur hundrummet på jobbet om hon har minst en tass i golvet. Annars hålls grinden stängd. Tills en tass befinner sig i kontakt med golvet som sagt. Detta kanske låter som en ganska så enkel uppgift. Det är det inte. Inte om man är en Snigel som ägnar all sin vakna tid åt att hänga i luften. Alltså får hon vänta, och vänta, och vänta. Innan hon får komma ut ur rummet. Kontraproduktivt skulle jag vilja säga.

Något annat kontraproduktivt är hennes paniska poopövningar. Inte som den gången när hon fick panik hemma på köksgolvet över förseningen i poopmumserier. Inte som den gången. Nej, utomhus utövar hon e annan form av panisk poopaktivitet. Det är nämligen så att Snigel grips av fullständig panik om själva poopandet tar mer än tre komma fyrtiotre sekunder. Fullständig panik. Hon far runt som en vilde och kastar sig runt runt i kopplet. Tilläggas bör att hon i detta skede är halvfärdig i sitt ärende. Poopet har precis sett dagens ljus och en normal hund skulle i detta läge invänta att tyngdkraften gör sitt jobb. Snigel har inte tid att vänta utan fortsätter fara runt som en vilde i hopp om att kunna springa ifrån det. När hon väl inser att det inte fungerar gör hon något mycket kontraproduktivt. Hon sätter sig. Ett riktigt tungt sättande. Kontraproduktivt skulle jag vilja säga. Mycket kontraproduktivt.

Något som här kanske är på sin plats är att förklara att matte inte har någon speciell fascination för vare sig ettan eller tvåan, även om det kanske ter sig så med tanke på antalet blogginlägg som behandlar dessa prekära ämnen. Det är helt enkelt så det blir när man skaffar en valp. Eller en bebis. Vilket som. Man hamnar liksom så att säga mitt i skiten vare sig man vill eller inte och det är ingen hemlighet att det blir en viktig, om än oönskad, ingrediens i ens vardag som man ibland (eller ganska så ofta) behöver både vädra och ventilera.  Bara så att ni vet.

Snigel förväntas växa upp och bli stor någonstans lagom till julen 2015. Därefter någonstans hoppas jag att vi alla slipper inlägg av denna sort. Så det är bara att härda ut och heja på rumsrenheten!

torsdag 24 oktober 2013

Alfamilanar henne till frukost

LusHund är en ganska så konstig liten hund. Konstig på ett bra sätt såklart, men ganska så märklig. Hon gör liksom inte saker så som man tycker att en hund borde göra saker.

LusHund är en ganska så ynklig liten pryl och även om hon har skinn på näsan så det räcker och blir över när hon och Snigel manglar grävlingar eller när hon hänger i armhålorna på sin Ridegback kompis. Ganska så ynklig på så vis att hon allra oftast och mest ser ut som Dobby i Harry Potter i väldigt många situationer. Förutom just vid grävlingsmanglet då.

Det behöver inte vara någon konstig situation egentligen. Ibland räcker det med att jag ropar på henne för att hon ska bli alldeles Dobbyolycklig och ynklig och krypa ihop för att sedan halvt krypa fram till mig och smyga upp i famnen och be om ursäkt för att hon finns. Ungefär.

För någon som inte känner mig eller mina hundar så skulle man nästan kunna tro att LusHund får stryk mest för jämnan och att matte alfamilanar henne till frukost varje dag. Nu gör hennes matte inte sådana ohyggligheter. Men man skulle kunna tro det ibland.

Men hennes främsta kontighet är inte att hon ser ut som om hon fått stryk. Henens främsta konstighet är nog snarare hennes överslagshandlingar.

I somras, som en följd av att lära in ett bra kontaktfältsbeteende, så lärde Lus sig att backa upp på träd och väggar. Alltså att stå på händerna. Fast på tassarna. Hon har ju inga händer så det hade ju varit lite konstigt om det var det hon gjorde. Det här tricket blev snabbt hennes favorit och ultimata partytrick. Men inte på så vis att hon plockar fram det när allt är extra kul. Nej. För det hade ju varit väldigt logiskt. Och logisk är inte LusHunden.

Nej, tricket plockas iställer fram i helt andra situationer. Som till exempel när Snigel börjar tokmorrskälla på en lös hund som närmar sig. LusHund som inte bryr sig om andra hundar tycker att situationen är lite konstig och vet därmed alltså inte riktigt vad hon ska göra av sig själv. Alltså backar hon upp på första bästa träd och står upp och ner och tittar på tokmorrskällande valp och annalkande hund. Upp och ner som sagt.  Jag belönar och skvallrar med morrValp och LusHund fortsätter att stå upp och ned.

Två hundar börjar gruffa med varandra i närheten av LusHund. LusHund tycker att allt är så himla konstigt och för att hantera det konstiga så ställer hon sig upp och ned mot första bästa vägg. Och där står hon.

Vi väntar på att det ska slå om till grönt vid ett övergångsställ. Bilar tutar och spårvagnar gnisslar. Lus tycker att situationen är ganska så tråkig och ställer sig därmed upp och ned. Mot trafikljusstolpen. Upp och ner som sagt.

Matte står och pratar med någon en stund. LusHund gnäller och har tråkigt. Matte fortsätter att prata. LusHund går tillslutiväg till närmaste vertikala yta och ställer sig. Upp och ned.

LusHund på agilityträning blir oftast ibland väldigt låg och ynklig. Mycket på grund av andra hundars skällande men även eftersom det hur man än beter sig förekommer vissa krav inom just agilityträning. Krav är inget Lus fungerar speciellt bra med och blir därmed ganska så låg och ynklig som sagt. LusHund ställer sig då upp och ned mot en vägg. Och sen blir allting plötsligt bättre. Lite som att ge henne en snuttefilt ungefär.

Inte helt som hon ska min älskade lilla LusHund. Inte alls helt som hon ska. Men ganska bra ändå är hon faktiskt. Ganska så himla bra. Och konstig. Men på ett bra sätt.










Bilderna av Lushund är tagna av duktiga Midnattsolens Foto

Tuff liten pryl

Snigel är en ganska så tuff liten pryl. Både tuff och kaxig. Såpass tuff att hon inte kan gå ut på morgonkisseriet utan att pusta och frusta som en  späckhuggare på torra land. Så fort hon kliver ut genom dörren är hon på hugget. Hela hundet blir minst 3 centimeter högre i strumplästen, bröstkorgen skjuts ut, svansen böjs högt och får en fin liten skorpiontagg i spetsen som svänger av och an som ett periskop på en ubåt ungefär. Samtidigt som hon scannar området för eventuella hot och ohot. Ser hon inget att genast läxa upp så tar det inte många sekunder innan hon snokat rätt på ett olydigt löv, en soptunna med skumma intentioner eller en vattenpöl som står och ser dryg ut. Tuktas bör dem hävdar Snigel morskt och morrskäller sitt allra värsta på dem samtidigt som hon lättar nästan en decimeter från marken, raggen reser sig och skorpiontaggsperiskopet svänger av och an som en pisksnärt. Tuktas minsann. Så det så.

LusHund gör i sådana lägen lite mer som tjuren Ferdinand och nöjer sig med att lite försynt lukta på en blomma och himla med ögonen åt den arga Snigeln. Om hon inte gör sin allra bästa överslagshandling och ställer sig på händerna mot ett träd. För så kan man också göra om man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv säger LusHunden, bara som et litet tips sådär till den skällande Snigeln som inte alls verkar vara intresserad av morgonyogaaktiviteter.

Sådana här händelser, som händer varje morgon, leder numera till långa kvartsamtal med båda fröknarna där jag meningslöst försöker förklara att matte har koll på läget. Om de olydiga löven anfaller så skaffar jag en lövblås. Om soptunnan får för sig att göra något annat än att vara just soptunna så ringer jag till dom som ansvarar för just kufiskt mystiska soptunnor och om nu den där vattenpölen är så dryg så får jag väl ta på mig gummistövlar då. Matte har helt enkelt koll på läget.

Tjejerna är skeptiska. Mycket skeptiska.

Jag misstänker att jag får följe med ännu en skorpuiontaggsubåt och en överslagshandlingsyogapryl till jobbet imorgon igen.

onsdag 23 oktober 2013

Gödningsmedel mellan trampdynorna

Något som alla valpar har gemensamt är att de växer. Tydligen. Så även Snigelvalpen. Hon har faktiskt gått och blivit hela dubbelt så stor mot när hon kom hit för snart två månader sedan. Det är ganska så mycket stor det. Fast samtidigt så är hon ännu så väldigt väldigt liten. Men ändå stor.

Konstigt det där, men det beror liksom lite på vad man jämför med. Jämför man med till exempel mjölkpaket så är hon ganska så många paket stor nu. Men jämför man med en bil eller en cykel så är hon väldigt väldigt liten. Jämför jag henne med LusHund så har hon blivit stor. Inte samma stor som LusHund men större än vad hon var innan och nästan nästan lika stor ändå. Men jämför jag henne med en labrador eller en älg så ser hon precis lika liten ut som när hon kom. Men jämför jag med min ena sko eller med min telefon, ja då blir hon genast mycket mycket större.

Som sagt. Konstigt det där alltså. Hur något kan vara stort men ändå litet. Och tvärtom.

Större har hon blivit. Men inte så stor att jag börjat leta efter nödbromsen ännu. Det är nästan så att jag snarare börjar undra om jag inte behöver hälla lite gödningsmedel mellan trampdynorna på henne ibland för annars kommer hon aldrig att nå upp till diskbänken. Men det är nog faktiskt kanske ganska så lika bra.

5 kilo väger hon. Höjden är det lite svårare med eftersom hon precis som LusHunden blir som en sladdrig pommes frites när man tar fram mätpinnen och maskar och sladdrar sig åt alla möjliga omöjliga håll som om hon lekte inte nudda golv på ett golv som gav elstötar. Fast med mätpinnen då. Svårmätt med andra ord. Men ungefärliga 30 centimeter och några maskar åt höger och vänster skulle jag bedöma hennes höjd till. 14 veckor gammal idag dessutom.


måndag 21 oktober 2013

Silverfiskarna skriker i panik

När LusHund var en liten valp så var hon väldigt enkel så så infernaliskt många sätt och vis. En sak hon var väldigt enkel på var rumsrenheten och det där med att inte kissa när hon inte ska kissa. Det sägs ju att valpar inte kissar i sängar och att de inte kissar om man bär dem. Det sägs även att om en valp kissar på golvet kan man lyfta upp den snabbt som attan varpå valp snabbt som ögat kniper igen blåsan och håller sig tills den sätts ner igen. Precis så var LusHund som valp. Precis så.

När jag vaknade på morgonen så lät jag Lus sitta kvar i sängen medan jag klädde på mig. Jag bar henne sedan in i badrummet och lät henne sitta i mitt knä medan jag själv kissade de dagar pansionärsblåsan gjorde sig påmind. Sedan höll jag Lus i famnen och klädde på mig jacka och skor för att sedan sätta ner henne i en snödriva där hon snällt kissade. En gång. För att sedan hålla sig i minst 2 timmar.

Snigel har inte hört vad som sägs om valpar. Inte ett dugg. Sedan hon flyttade in har jag en stående tvätttid varannan dag och tvättar lakan som om jag drev ett vandrarhem. Snigel håller sig inte om hon sitter i sängen. Inte alls.

Imorse morgonsprattlade hon runt i sängen och jag hinner för första gången precis hindra henne från att kissa ner hela täcket igen genom att snabbt som attan hiva upp henne i famnen. Kastar mig ut i hallen och ska precis sätta på henne selen när det händer. Det som händer är att Snigel inte har hörts vad som sägs om valpar och blåskontroll. Det som händer är att Snigel kissar ner hela mig, hela hallgolvet samt halva LusHunden som förväntansfullt stod vid mina fötter och väntade på att få gå ut. Av pur förvåning släpper jag ner henne på golvet som vore hon en het potatis. Och minsann om inte kissandet fortsätter. Och fortsätter. Pölen hon kissar är nästan i storlek med Vänern och det går faktiskt vågor i den om man tittar noggrant. Silverfiskarna skriker i panik och slänger sig i sina räddningsbåtar de förutseende nog numera alltid drar med sig. Det krävs 4 meter torky för att få upp det värsta och jag kan inte annat än bli fascinerad över den mängd urin en liten liten Snigel tydligen kan få plats med. Men det är klart, det finns nog inte så mycket annat vettigt innanför luddet på henne så varför inte fylla på med något annat liksom.

Får med mig båda hundarna ut varpå Snigel kissar 4 gånger till. Bara för att. Väl hemma igen går jag in i duschen och på vägen ut kliver jag i ytterligare två skapligt stora kisspölar. Ungefär som om en Grand Danois hade kissat på hallgolvet. Ungefär.

Att hon inte är i närheten av att någonsin ever kunna bli rumsren. Det kan jag ta. Men att hon kissar sådana mängder att jag på allvar börjar bli oroad för att hon ensam kommer att ta slut på allt sötvatten vi har, det är något som bekymrar mig oerhört. Vart i hela fridens namn kommer allt ifrån och hur får jag stopp på det?

På nästa promenad kissade hon 19 gånger, varav jag är övertygad om att 17 av gångerna var en fuskkiss. Något hon börjat göra när hon vet att matte vill att hon ska gå framåt men hon själv har hittat en tokspännande fläck att lukta på och därmed inte alls har några planer om att förflytta sig åt rätt håll. Då fuskkissar hon. Utstuderad liten pryl den där Snigeln.

söndag 20 oktober 2013

TURBOSnigel

Man hade ju nästan kunnat tro att jag kände till den här filmen när jag döpte Snigel....man hade ju nästan kunnat tro det faktiskt. Men så var det inte. Men jag finner ju enormt mycket humor i denna mycket passande film alltså!

TurboSnigel - visst är det så! 


Framsteg av enorma proportioner!

I kväll hittade jag, inte en men två poopar på golvet i matsalen. Min första reaktion var att vråla tjoohoo! Det var även min andra och tredje reaktion. Den fjärde var att plocka upp det, samtidigt som jag fortsatte att tjoohooa lite. 

Varför i hela fridens namn undrar ni antagligen nu. Jo ser ni, det faktum att det låg poop på golvet innebär ett enormt framsteg. Ett enorm framsteg säger jag. För poop PÅ golvet innebär att det inte ligger poop I Snigel. Hon har alltså poopat på golvet och sedan gått därifrån. UTAN att mumsa i sig det. 

DET kallar jag framsteg av enorma proportioner!


Inte utan min proppjuck

Igår var det dags att gå lös på den där anakondan i mjukosttuben igen. Nämligen mitt köksavlopp. Avrinningen har liksom inte sedan sist blivit ett endaste dugg bättre. Snarare tvärtom.

Jag hade laddat upp med en hel rad husmorstips och vis av mitt misstag med propplösare över hela mig förra veckan hade jag även laddat med både diskhandskar, snorkel och skyddsglasögon. Nu jädrar!

Monterade ner anakondan i så många molekyler som visade sig vara möjligt. Sen ägnades nästan två timmar åt att hälla bakpulver, salt, valnötsvinäger (valnöten i vinägern kan vi kalla för en personlig touch, det var inget som husmodern hade sagt något om i varje fall), diskmedel och en flaskrensare samt en vattenkokare med ångande varmvatten.

Resultatet av mina vedermödor visade sig vara nästintill lika fruktlöst som förra helgens, förutom att jag dels slapp smaka propplösare tack vare min eminenta skyddsutrustning och när jag väl var färdig hade jag exakt noll avrinning. Ingen alls. Nada. Tvärstopp.

Således fanns bara en lösning kvar. Det jag fruktade allra mest. Erkänna för min fastighetsskötare att jag behövde hjälp.

Men skam den som ger sig och så vidare och att be om hjälp är nog det värsta jag vet. Förutom avancerade saker så som högtryckstvätt nedpetad i röret, trädgårdsslang och avancerad petpinne med gripklo och kamera fanns det ju en sak jag inte hade provat.

Vaskrensare. Proppjuck.

Ni vet den där gigantiska sugproppen på en pinne - en så kallad proppjuck. En sån hade jag faktiskt inte provat. Inte ägde jag någon heller men det visade sig vara snabbt fixat.

Sagt och gjort, efter en liten snabb vända på google visste jag precis hur jag skulle gå till väga. Sätta en propp i ena vasken, fylla på vatten. Proppjuck i den andra, fylla på vatten. Inom loppet av 2 minuter hade jag inte bara ådragit mig en avancerad proppjucksarm utan även löst proppen. Gurgel sa avloppet och hej vad det rann! Ingen mer propp i sikte och avloppet gurglar på som aldrig förr.

Barnsligt glad över att nu kunna göra sådana saker så som att diska, laga mat och skura ur diskhon sitter jag nu här med min oerhört ömmande arm och funderar på om voltarengel är något man kan använda om man ådragit sig en proppjucksarm.

Proppjuck är nu införd på listan över saker som tanter inte klarar sig utan. Tillsammans med kattstrypare, silvertape och tomater. Väldigt viktiga och oumbärliga saker.

Jag gillar speciellt den handlingskraftiga texten...







tisdag 15 oktober 2013

Skvallrigt värre!

Skvallerträningen fortsätter på liten Snigel och oj vad bra det går (än så länge). Jag använder signalen "Titta!" i situationer jag vet hon kommer reagera med skall, te.x när hon ser en fågel, en hund, en konstig människa eller en fladdrande presenning. Antingen ger jag signalen precis innan hon reagerar (vilket är det optimala) men om jag inte hinner så kan jag även bryta henne med ett "titta!". Då tittar hon på det hon reagerade på, blir tyst och tittar sedan förväntansfullt på mig. Skvallrigt värre!

Hon har de senaste dagarna inte blivit "låst" på en enda läskig pryl, utan har fint och förväntansfullt skvallrat tillbaka. Jag har även sett små tendenser till början på skvaller utan signal vilket jag såklart försöker uppmuntra.

En annan signal jag tränar in på ungefär samma sätt är helt enkelt "Tyst!". Något jag finner mycket användbart eftersom jag får smärre nervösa sammanbrott och konstiga ansiktsspasmer av hundar som bara står och dumskäller. Även detta fungerar än så länge nästintill tokbra och Snigel tystnar oftast på första signalen och vänder sig förväntansfullt mot mig och sätter sig. Tjoohooo säger matte åt det!

Hon är fortfarande ruskigt snabblärd den lilla fisen och har e "will to please" som inte är av denna värld.

LusHund sniffade nyfiket på kantarellen

Under den spännande kantarelljakten igår kom jag på den eminenta idén att ta hjälp av LusHund i mitt jagande. Jag ser ganska dåligt och har enligt min sjukgymnast en rörlighet som en 86-åring vilket försvårar runtkrypandet och svampspaningen avsevärt.

LusHund lider inte av dessa problem och har dessutom en alldeles fantastiskt bra långsnok som borde kunna vara bra till mycket. Jag säger borde eftersom jag är lite osäker på om nosen har blivit ordentligt installerad eller har alla uppdateringar som krävs för svampsök. Det här med att läsa bruksanvisningar har som nämnt inte varit min starka sida genom åren.

Således höll jag en kantarell under nosen på LusHund och bad henne lite fint att "leta". LusHund sniffade nyfiket på kantarellen och började lite försiktigt att nosa i backen. "Bra!" tjoooade jag och såg framför mig hur LusHund hittade enorma stim med kantareller. Höll fram kantarellen igen och bad henne än en gång att "leta".  LusHund nosade, och nosade för att sedan svälja hela kantarellen. Med jord och allt. Sen slängde hon sig över Snigel och tillsammans tokmorrskuttade de vidare genom skogen. "Eh... nej?" stammade jag fram medan jag såg dem försvinna iväg över mossan som oljade blixtar.

Det kan möjligtvis vara så att det inte är precis exakt så här som äkta kantarellsök ska gå till. Kanske.

måndag 14 oktober 2013

Kantarell schmantarell

Förmiddagen ägnades inte enbart åt omvänd älgjakt utan en hel del tid spenderades även med en annan form av viktig jakt. Nämligen kantarelljakt. En jaktform som faktiskt har mitt helhjärtade stöd.

Tyvärr verkar jag inte vara riktigt lika bra på just denna form av jakt som jag är på till exempel omvänd älgjakt. I flera veckor har jag promenerat runt i samma skogar och jagat och jagat efter skogens gula guld. Men inte en enda liten kantarellis har hittat sin väg ner i min stackars mage. Inte en enda. 

Visst har jag set gula svampar. Gula svampar i mängder. Men de har liksom inte sett ut så som jag minns att kantareller ska göra. Kantareller ska vara varmt gula, ojordiga, trattiga i formen och gärna ligga i en blå plastback till vänster om champinjonerna.  Så ska kantareller se ut. Och sådana har jag inte sett alls ute på våra skogspromenader. Inte alls. 

Men idag kände jag att jag verkligen blev riktigt riktigt svampnödig. Alltså så svampnödig att jag bara måste komma hem med minst en eller två svampar som jag kan smörsteka och sedan lägga upp en bild på Facebook om att jag minsann både plockat och mumsat egenjagad svamp. Så svampnödig blev jag. 

Alltså började jag titta lite närmare på dessa gula små svampar. Visst såg de ändå lite kantarelliga ut, speciellt de som låg närmast det blåa plastbandet någon glömt kvar i skogen efter någon form av utflyktsaktivitet. Varmt gula. Visserligen ganska så otrattiga och jordiga. Men likväl.... 

Så jag bestämde mig för att plocka alla tre svamparna jag hittade. Sen hittade jag två till. Och sen, hör och häpna, så hittade jag faktiskt ytterligare tre hela stycken. Sen kvarstod däremot frågan huruvida dessa verkligen var äkta kantareller. Jag har nämligen förstått att det finns fuskkantareller, sådana som utger sig för att vara äkta riktiga kantareller, men i själva verket inte är det. Ungefär som tonåringar med falskleg. De verkar gamla nog för att få köpa folköl, men är det egentligen inte alls. Besvikelse. 

Så vad gör man när man står svampnödig mitt i skogen och har ett alldeles enormt svampproblem? Jo, man lägger upp en bild på facebook. Det är nämligen lösningen på alla problem. Inom loppet av 2 minuter så kunde jag klappa mig själv på axeln och gratulera mig själv till väl utförd och lyckad svampjakt. För allt som skrivs på facebook är ju precis som wikipedia, källgranskat och alldeles sant och riktigt. Så det så. 

Bitterheten i det hela är däremot att jag den senaste månaden omedvetet lämnat mängder och åter mängder av små söta kantareller alldeles ensamma i skogen åt sitt öde. Och nu när jag vet bättre, så kommer jag tyvärr inte ihåg åt vilket håll av vilse alla dessa små söta kantareller bodde. 

Men jag fick åtminstone mina smörstekta kantareller, en bild på härligheten och nu 10 timmar senare har jag vare sig ont i magen, konvulsioner eller ökad salivering. Facebook segrar igen.

Tack alla ni som kom till min undsättning och bidrog till att jag fick lunch idag med. 




Omvänd älgjakt

Idag börjar älgjakten. Tjoohooo säger jägarförbundets alla medlemmar. Hu säger alla stackars älgar och allehanda skogsdjur som drabbas av denna högtid. Hu säger även jag, LusHund och LakritsSnigel. Hu säger vi.

Så dagen till ära, lite för att visa våran ståndpunkt i hela det hemska tjohejset bestämde jag och tjejerna oss för att ägna oss åt lite rask omvänd älgjakt sådär på morgonkvisten.

Omvänd älgjakt säger ni kanske då och klurar lite fundersamt på vad det kan tänkas vara för något. Jo ser ni. Det ska jag berätta.

Omvänd älgjakt är nämligen det man gör när man lyckats kravla sig upp för en skogig slänt ute i skogen och plötsligt upptäcker att man står nos mot mule med en ofantligt gigantisk älgko med fladdrande nosborrar. Omvänd älgjakt är det man gör sekunden efter när man kastar sig ner för samma slänt man mödosamt bestigit, med hjärtat hängandes efter en i ett senilsnöre samtidigt som man överdrivet gällt lockar på sina hundar med lite lätt panik i rösten. Omvänd älgjakt är det man ägnar sig åt när man kallsvettig springer över/under/genom/runt stock sten och träd samtidigt som man fortsätter locka på sina hundar med hopp om att de inte alls fick syn på älgen som storleksmässigt minst var lika stor som en ullhårig mammut. Minst.

Man vet dessutom att man ägnat sig åt omvänd älgjakt när man sprungit så lång och sprungit så vilse att den inbyggda kompassen om möjligt blivit ännu mer felkalibrerad och man inte har den blekaste aning om i vilket väderstreck man själv befinner sig i samt i vilket väderstreck man ställde bilen och får ägna en timme åt att hitta ovilse igen samtidigt som man försiktigt smyger så tyst så tyst man bara kan utifall att det finns fler jaktsugna älgar därute.

Men nu har vi i alla fall visat vad vi tycker om älgjakt. Så det så.

För den som tycker att min rädsla för älgar ter sig något överdriven så kan ni ju klicka er in

Här

Här

kanske här

Och ganska så mycket här

söndag 13 oktober 2013

En tjurig anakonda i en mjukosttub

Hade ni hoppats på ett hundigt inlägg kan jag redan nu passa på att varna om att detta inlägg inte blir speciellt hundigt. Bara en liten snutt i mitten. Bara så att ni vet.

Idag har jag nämligen än en gång lekt rörmokare. Jag säger än en gång eftersom jag redan gjort det fyra gånger bara denna vecka. Jag har nämligen sedan en tid haft lite dålig avrinning i vasken i köket. Det liksom försvinner vatten, precis som det ska, ur den ena diskon, för att sedan bubbla upp i den andra. Precis som det inte ska. Och tvärtom, innan det långsamt rinner ut.

Som den händiga kvinna jag är vet jag ju att den självklara lösningen är propplösare. Det visade sig däremot i praktiken inte vara lika självklart dessvärre. Efter att första flaskan tagit slut hade ja fortfarande sämre avrinning i vasken än om jag själv hade petat igen hela avloppet med tidningspapper (något jag självklart inte har gjort  - bara så att vi är på det klara med det så att min kära mor inte blir oroad här). Alltså fortsätter vi med den näst mest självklara lösningen - en flaska propplösare till. Såklart. Jag är ju en händig kvinna.

Tyvärr kvarstod dock avrinnings problematiken. Alltså fann jag ingen annan lösning än att ge mig på rörlösningen till själva diskhon. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att mecka lite, skruva loss ett rör eller två, fippla ut stoppet medelst petpinne och sedan voilà?

Det visade sig däremot vara ungefär lika lätt att lösa stoppet i avloppet som det är att försöka få ner en tjurig anakonda i en mjukosttub. Ungefär så enkelt.

Efter två timmar hade jag lyckats montera ner och ihop rörlösningen från helvetet 22 gånger. Varav 21 av gångerna orsakade vattenläckage och avloppsvatten som sprutade ur rören likt bubbel ur en sodastreamer. Som tur är satt jag framför rören och agerade levande Wettex samtliga gånger. Således kom ingen inredning till skada. Men det hade varit fint om jag efter den första kallsupen kom ihåg att hålla munnen stängd. Det hade varit ganska så fint. Speciellt eftersom det visade sig att propplösaren hade lagt sig som en beläggning i ett av rören som successivt löstes upp varje gång det tillfördes varmvatten. Det hade varit ett ypperligt tillfälle för mig att för en gångskull knipa käft. Jag säger bara det. Som en liten parantes. Ett ypperligt tillfälle.

Och för er som inte visste om det så svider propplösare något så infernaliskt när det kommer i kontakt med hud. Bara som lite kuriosa. Om ni någonsin funderat på det menar jag.

Sen ligger det visst nånting i det där som tydligen står på propplösarflaskan. Nått om att man inte ska använda för mycket eller hur det var. Det blir visst inte så bra. Men det var ganska så häftigt att hitta en hel stenhård kaka av propplösare inne i röret. Tyvärr var den inte orsaken till stoppet, men jag är ganska så säker på att den inte skulle sitta där ändå.

Samtidigt som jag håller på att brottas med anakondan från helvetet inuti mitt allt annat än rymliga köksskåp får jag en kall hundnos nedtryckt i glipan mellan tröja och byxa som jag på äkta hantverkarmanér självklart, uppgiften till ära, lagt mig till med. Detta sker gång på gång under mina rörmokar försök. Varje gång blir jag lite lätt panisk. Inte bara av obehaget utan av rädslan för att hund skulle råka trilla in i det propplösningsmarinerade skåpet ihop med mig och råka bli förgiftad. Mycket dumt att inte ha några dörrar in till köket. Ännu dummare att ha två hundar som inte lyssnar på desperate vrål i form av "ge fan!! eller "stick och brinn!" . Mycket dumt.

Hur som helst. Efter mitt 22:e  försök lyckas jag få ihop rörhelveteskonstruktionen till sitt ursprungsskick. Alltså i samma skick som det var exakt två timmar tidigare när jag påbörjade projekt propplösning. Lyckades jag få skiten att sluta spruta vatten över hela mig? Jajemän! Lyckades jag få skiten att sluta droppa vatten? Jajemän. Lyckades jag få skiten att fungera som en normal diskho ska med adekvat avrinning? I helsikke heller.

Orkar jag bry mig? Inte ett enda dugg.

Nyss hällde jag av vattnet från pastakastrullen i mitt handfat i badrummet och se, det fungerade ju alldeles utmärkt!

Om vår käre fastighetsskötare mot förmodan läser detta inlägg, så skulle det eventuellt kanske vara så att jag troligtvis möjligens på sikt kan komma att behöva lite hjälp. Kanske.



lördag 12 oktober 2013

Vad Sniglar och Flodhästar har gemensamt

Tror jag måste tillföra en sak på listan över saker som gör att min ena hund nog inte alls är som hon ska. Inte alls. Visserligen är inte den andra heller ett enda dugg som hon ska. Men det är en helt annan historia. Eftersom just när det kommer till det här så delar inte tjejerna samma intressen. Vilket är en väldans tur tycker matte eftersom detta intresse faktiskt faller in under kategorin skit som gör att jag funderar på om hund verkligen var rätt val av djur. Jag tror nämligen att en babian hade varit trevligare att ha inomhus vissa dagar. Jag tror faktiskt det.

För lilla Snigel börjar alltmer likna en flodhäst.Flodhästar har nämligen en alldeles speciell egenhet som även verkar ligga Snigel varmt om hjärtat.

Innan jag förtydligar vad jag menar, för er som inte redan listat ut vad Sniglar och Flodhästar har gemensamt så kan jag berätta vad som hände häromkvällen.

Hör Snigel ute i köket. Hör hur det börjar dunka i skåp golv och väggar. Hör sedan hur hon börjar skrika. Springer ut i tron att hon minst måste fastnat med huvudet i soppskålen i stil med Emil i Lönneberga. Tyvärr visade sig inte så vara fallet. Tyvärr. Nej, Snigel står böjd som ett U, och poopar på golvet. Mitt på golvet. Det hon vrålar och sprattalar över är att poopet inte kommer ut tillräckligt fort och att hon därmed helt enkelt inte når det med munnen snabbt nog. Därmed sprattlar hon ännu mer och försöker medelst intensivt svansvift skynda på processen. Som en flodhäst*. Förutom den lilla detaljen att flodhästar sällan mumsar sitt eget poop. De badar bara i skiten.

* Har ni inte sett en poopande flodhäst innan så kan ni kika här. Om ni verkligen vill vill säga.


Ikväll fick jag se ljuset i slutet av tunneln

Ikväll fick jag se ljuset i slutet av tunneln. En låga av hopp.

Vi lyckades nämligen med något som jag numera trodde var omöjligt.

Redan innan Snigel kom hem till oss förstod jag att det här med att promenera två hundar skulle bli svårt. Speciellt när befintligt LusHund redan har en förkärlek för att hänga sig i öronen likt ett örhängesclips på alla hundar hon går promenad med, samtidigt som hon avger ett gurglande mröööööööuuuurrr. Så ja tänkte att jag skulle förekomma problemet med evinnerligt koppeltrassel, tappade koppel, skenande hundar och allehanda problem som två koppel kan innebära.

Därför beställde jag ett dubbelkoppel med invävd reflex från fantastiska Aviendhas Smycken. Men eftersom jag velade lite hit och dit med färgval och så vidare så fick vi nöja oss med två vanliga koppel tillsvidare. Och det har minsann varit en pärs. Utan dess like.

Nu sitter säkert ni som har två hundar eller fler och suckar djupt över min inkompetens här men då vill jag bara att ni ska ha väldigt klart för er att en promenad med två normalt funtade hundar inte på något vis kan jämföras med en promenad med en LusHund och en MördarSnigel. En promenad med LusHund och MördarSnigel är ungefär lika motiverande som kinesisk vattentortyr för tillfället och lika tålamodsprövande som att försöka räkna vattendroppar i ett ösregn. Från det att vi kliver utanför ytterdörren tills dess att jag genomsvett släpar mig själv uppför trappan och lägger mig i fosterställning innanför ytterdörren befinner sig flickorna i ett enda kasslertrassel. Ett kasslertrassler klätt med svart luddig päls. Ett kasslertrassel som låter "RAAAAAAAWWWRRRRR" så att det ekar över grannskapet. Ett kasslertrassel som dessutom gör sitt bästa för att inkludera matte i det roliga och gärna tar ett extra varv, med varje koppel, runt mina ben. Ett morrande kasslertrassel som får alla vi möter att skynda på stegen och förskrämt slänga en ängslig blick över axeln. Den låter ju faktiskt som om den har rabies.  Sen möter vi såklart dem som istället tittar på mig med medlidande och ett stänk förakt i blicken samtidigt som de mumlar något om valpkurs och att det borde införas körkort på hund.

Det är ett under att vi ens lyckas ta oss till jobbet, än mindre någon annanstans. Och det finns en mycket mycket god anledning till att jag helst promenerar tjejerna i skogen. En mycket god anledning.

Hur som helst så fick vi äntligen vårat dubbelkoppel. Tjoohooo! Tokfint var det verkligen. Löste det våra problem? Tyvärr inte. Kasslergrävlingen är ännu ett faktum. Däremot blev mitt liv som snörhållare betydligt mycket lättare. Det blev även lättare att hålla flickorna åtskilda, på var sin sida om mig på promenaden.  Dessutom blev det inget koppeltrassel. Jag slipper ägna vad som känns som timmar på att knyta upp det ena kopplet från det andra. Med andra ord är matte väldigt väldigt nöjd och jag kan varmt rekommendera både koppel och halsband (vi ha såklart det med) från Aviendha! Tokfina och väldigt hållbara och bekväma att ha i tassen. (Dessutom innehåller kopplet nog med rep för att mumifiera båda tjejerna om jag skulle tappa tålamodet på riktigt).

Nåväl, åter till ljuset och tunneln. Efter att ikväll ägnat de första 500 metrarna av promenaden med att envist vråla "Nej!!" varje gång Snigel/LusHund slängde sig över LusHund/Snigel och "Bra!!" varje gång de gav fan i varandra, samtidigt som jag gjorde mitt allra bästa för att låta bli att trampa ihjäl någon av dårarna som gång på gång slängde sig framför mina fötter för att komma åt den andre, så började jag känna mig ganska så trött i tålamodet. När vi sen kom till den långa långa bron längs med motorvägen som vi måste passera för att komma hem och töserna var galnare än någonsin så kände jag att det verkligen var dags för ett kvartsamtal med töserna. Det var liksom det eller att binda dem vid broräcket och hämta dem imorgon. Så kvartsamtal blev det och det kändes som att jag faktiskt fick fram min poäng för engångsskull. De lyssnade och lade huvudena på sned och nickade förstående (hoppas jag).

Och det är nu ljuset och tunneln och hoppets låga kommer in i bilden. Vi gick nästan hela vägen hem. Hela vägen!! Utan kasslertrassel. Utan RAAAAWWWRRR. Utan ihjältramp av hund. De gick fot. På samma sida. Båda två. I jämn takt. Glatt viftandes på varsin svans. Sin egen svans dessutom.  Och jag måste nästan förtydliga att de gick bredvid varandra. Utan att hänga i varandras öra/hals/nackskinn/svans. Bredvid. Lugnt och fint. Och matte kunde promenera som normalt folk, framåt, i jämn takt. Utan snöre kring knäskålarna. Utan att svettas floder. Och jag behövde inte ens inta fosterställning när jag kom innanför dörren.

Det mina vänner är en bra dag. En dag som ger mig hopp om framtiden. Stora hopp!




Snigels bricka som väntar på att hon ska växa i sig själv och få ett vuxenhalsband. 





Sa jag att hon skäller?

Att Snigel är en ganska så häftig pryl är något som redan etablerats ett flertalet gånger. Att hon är fantastisk, ullig och gullig råder det inga som helsta tvivel om. Att Snigel klarar alla möjliga miljöer utan minsta blinkning är heller ingen hemlighet och hon älskar nästan alla människor hon träffar. Om de inte har varselkläder på sig. Eller går runt och ser mystifistiska ut och som om de egentligen borde ha något bättre för sig. Typ skaffa ett jobb eller så. Sådana människor kan hon skälla på. Speciellt om det är mörkt ute. Eller väldigt tidigt på morgonen. Då är allt extra mystifistiskt.

Något som även förtar hela det ulliga gulliga med hela det söta lilla luddet är att hon, visserligen rastypiskt nog, inte gillar hundmöten. Vare sig på håll eller nära inpå. Då skäller hon. Och skäller. Och skäller. Och skäller. Sa jag att hon skäller?

Kommer hunden nära och ska nosa har hon två lägen: antingen så lägger hon sig på rygg och låter den andra hunden nosa igenom henne, sen är allt lugnt. Eller så backar hon ur sitt eget skinn, ylskriker och hugger i luften.

Hon fungerar tokbra med alla hundar på jobbet. Dem älskar hon. Herr Svarträv och LusHunds syster Myggan var fantastiska och nästan världsbäst. Bonusfamiljens 3 pyrrar är även de det bästa som hänt. Men främmande hundar. Hundar på promenad. De är tokläskiga. Dem måste man skälla på.

Jag är (än så länge) inte speciellt bekymrad över detta egentligen, eftersom jag vet att hon har ett bra hundspråk när hon väl lär känna andra hundar och verkligen tycker om dem hon lär känna. Och hon har inte haft några dåliga erfarenheter med andra hundar som skulle göra henne hundrädd. Men jag vill absolut inte att detta eskalerar. Inte på något vis. Hundar hör liksom till vanligheterna här i Stora Staden. Det finns fler människor som har hundar än människor som har iphones. Och det säger väl nästan allt. Något som däremot inte hör till vanligheterna är hundvett. Det verkar vara utrotningshotat. Lösa hundar, hundaggressiva hundar i flexikoppel, mer lösa hundar som aldrig lyssnat till en inkallning i hela sitt liv,  lösa hundaggressiva hundar och så vidare och så vidare. Suck mutter och stön.

Fler än en gång har jag fått ta LusHund i famnen och skutta iväg fortare än kvickt.

Med detta i åtanke så vill jag hemskt gärna att den lilla Snigeln tar efter LusHunden och lär sig ge blanka den i andra hundar (om hon nu inte skulle vilja bli glad av att se andra hundar, det kan jag också leva med).  När en lös hund kommer galopperandes mot en utan ägare i sikte, vill man hemskt gärna inte ha en hund som hänger sig i kopplet och börjar tugga fradga och attackmorrskälla åt den. Det känns liksom onödigt att provocera fram något i en redan obehaglig situation liksom.


Därmed tänker jag bita detta i stjärtfjädrarna på en gång och därför har vi börjat skvallra. På människor, på hundar, på läskiga stenar och barnvagnar. Allt som enligt Snigel ser mystifistiskt ut. Sådana saker skvallrar vi på. För att göra det lite lättare för henne att klara av det har jag valt att lägga en signal på beteendet. Alltså - jag ber henne "titta" på det som är obehagligt för att sedan belöna och berömma när hon vänder blicken mot mig, från det läskiga. Och det fungerar ganska bra. Så länge inte hundarna kommer för nära. Då får hon än så länge ganska så dålig mottagning och jag hör mest bara sprak knaster och morr på tråden.

Vi åkte till Hundöarna idag, men vi vände faktiskt och gick ut två minuter efter att vi hade kommit dit. Snigel fick sitta i famnen, men jag kände direkt att det inte var någon bra dag att vara där. På tok för mycket hundar och i alldeles för stor storlek för mina tjejer. Snigel var inte ett dugg imponerad och inte ens LusHund såg speciellt glad ut. Så vi gick ut och hämtade en filt i bilen och parkerade oss istället några meter precis utanför grinden för att skvallerträna en Snigel och passivitetsträna en Lus. Perfekt tänkte jag eftersom det råder koppeltvång i hela parken, förutom just öarna, och man därmed inte behöver oroa sig för lösa hundar. Men som nämnt så råder det lika stor brist på hundvett här som det gör på vatten i Sahara, så fler än en lös hund kom glatt skuttandes rakt fram till oss. Snigel var inte ett dugg imponerad och skällde ut dem med råge.  Matte gjorde detsamma med ägare efter ägare. Att det ska vara så svårt att förstå att alla inte vill ha en golden retriever i knät. Hade jag velat ha med lösa hundar att göra så hade jag väl satt mig på insidan av staketet på själva hundön?

Men förutom att hon tyckte att det var oerhört obehagligt med hundar som i stort sett kastade sig över oss så gick träningen väldigt bra. Och om folk bara inte vore analfabeter och faktiskt läste de stora koppeltvångsskyltarna och inte hade sådan otur när de tänkte så är det ett väldigt bra ställe att träna på att skvallra på.







Snigel tvättbjörnade skiten i stealthmode

Det här med att läsa manualer har ju redan diskuterats här på bloggen, till exempel här. Den slutsats jag kan dra av detta är att jag sedan dess bevisligen inte har blivit ett enda dugg bättre på att läsa just manualer. Inte ett enda dugg faktiskt.

Jag har inte heller blivit ett enda dugg bättre på att förstå att Sniglar tvättbjörnar saker. Inte ett enda dugg faktiskt.



Därav borde jag faktiskt inte bli ett enda dugg förvånad när följande händer den alldeles nyinförskaffade fantastiskt eminenta tjoohooiga (och ROSA!) nya aktiveringsleksaken. Sa jag att den dessutom var rosa? Och jättefin! Jätte jättefin!





Det som däremot förvånade mig lite mer är att Snigel tvättbjörnade skiten i stealthmode. Stealthmode säger jag! Hörde hur hon låg och gnägde på något. Tittar, och ser en boll. En boll är okej att gnäga på. Speciellt en oförstörbar sådan. Så Snigel gnäger vidare. Blir tvungen att inspektera bollen igen eftersom det låter så obolligt från gnäghållet. Men nej, det är fortfarande en oförstörd oförstörbar boll hon har mellan tassarna. Trodde jag.

I munnen hade skitSnigel en av plupparna som ger själva aktiveringen i aktiveringsspelet. Varje gång jag böjde mig fram för att kontrollera gnäget så inhalerande hon pluppen och låtsades hon som ingenting. Varje gång säger jag! Stealthmode. Mutter!

Men precis som alla andra småbarnsföräldrar som blir hejdlöst imponerade av sina tvåbenta små minimänniskor och kallar dem näste Zlatan så fort de lyckas (ofta av misstag, som följd av att ungen egentligen snubblade på en grästuva och därmed satte bollen i rullning) rulla en boll mellan två stolpar och göra mål. Eller kladdar tomatsås på väggen i form av en ytterst tvivelaktigt rund cirkel och föräldrarna stolt utbrister att ungen måste vara nästa Picasso. Precis som dem så blir jag hejdlöst stolt över allt Snigel och LusHund gör. Hejdlöst stolt. För att kunna tugga sönder de två aktiveringsplupparna måste man nämligen få ur dem ur själva leksaken. Annars går det ganska så obra. Alltså har jag en fenomenalt fantastiskt intelligent 12 veckors valp som faktiskt lyckats klura ut hur man får loss plupparna för att därmed kunna tvättbjörnarna dem. Otroligt intelligent liten Snigel. Och matte är hejdlöst stolt. Lite bitter såklart men fortfarande hejdlöst stolt över hur klurighetslösande Snigel är. Hon kanske är nästa Einstein, vem vet?


onsdag 9 oktober 2013

UtterSnigel



Att träna någonting, vad som helst med Snigel är en ganska så häftig upplevelse. I alla fall för mig som är van att träna pensionärsrollatorstyle med LusHund. Där man mest väntar.. och väntar... och väntar. Kanske kommer det en liten liten muskelrörelse. är hon på väg att lyfta tassen? Nej, det var visst hicka. 

Vi har liksom vant oss vid det här, LusHund och jag. Det har ju alltid varit så. 

Not anymore I say. Not anymore. Åtminstone inte vad gäller Snigel, Tjoohooo vad det går. Allt. på en gång. Samtidigt. Fladder åt alla håll samtidigt som hon vrålar wiiiiiiiiiiiiiiiiiieeeeee och viftar på hela sig själv.  Men plötsligt blir hon fokuserad, och då jädrar händer det grejer. 

Så nu ska vi bara fundera ut vad mer onödigt nödvändigt en valp behöver kunna. "Uttern" är ju självklart. Frågan är om "grodan", "badbollen" och "bönsyrsan" också faller in under den kategorin. 
Svårt det där. Det finns ju så mycket viktigt att lära dem.... 



Bon appétit!

Jaha. Efter att ha torkat 3 kisspölar, varav en råkade bli upptorkad av min strumpa innan jag upptäckte den, samt skurat Snigels mun med rotborste och såpa efter lite poopmumseri är det väl inget annat kvar att göra än att ta och mumsa upp det här inlägget då. 

Bon appétit! 

Bristen på inomhusSnigelpölar

Idag slog det mig att Snigel inte har kissat inne sen i söndags. Tjoohooo tänkte jag. Sen kom jag på att sen i söndags så har vi inte varit hemma förutom för att sova. Vilket förklarar bristen på inomhusSnigelpölar. Men ändå. Rent tekniskt sett har hon ju faktiskt varit rumsren i över två hela dagar. Det ni! det är Tjoohoooigt så det bara tjongar om det.

En annan bra sak är att hennes småskvättande umptiartongånger i kvarten även det har minskat. På riktigt skulle jag vilja påstå. Sen i måndags behandlas hon nämligen med mjölksyrebakterier och det verkar faktiskt som att detta gett effekt. I så fall har lilla Snigel helt enkelt bara haft en rubbning i bakteriefloran sedan antibiotika behandlingen och det är då därför hon gått runt och småpinkat här och var. Så nu hoppas vi att detta håller i sig.

Snigel har inte heller poopat inne och mumsat sitt eget poop på jättelänge. Jättelänge säger jag. Minst en vecka. Det ni! Det artar sig det här. Det gör det sannerligen.

Och jag vet att jag kommer att få äta upp det här inlägget. Jag vet det.


tisdag 8 oktober 2013

Tant P och Herr Svarträv från mörkaste Norrland

Så, vad var det nu vi gjorde i helgen? Jo, en massa roligt! Vi hade ju besök utav den eminenta Tant P och Herr Svarträv från mörkaste Norrland. Det var massa kul sa tjejerna. Massa kul.

LusHund hade ju besök av Svarträv nästan en hel vecka i somras och de hade hejdlöst roligt tillsammans. Det manglades grävlingar och tvättbjörnades leksaker dagarna i ända. Men Snigel har ju aldrig träffat en Svarträv.

Inga problem sa Snigel och helikopterviftade sitt allra mesta med propellersvansen och hängde sig nästan omedelbart i Svarträvs väl tilltagna skägg. Svarträvar var enligt henne världens bästa uppfinning, näst efter LusHund såklart. LusHund var däremot plötsligt lite mer skeptisk. Såpass skeptisk att hon faktiskt uppvisade sitt första (och tyvärr inte sista) surtikshumör gentemot Svarträv.

Den hormonstinne unge pojkvaskern inledde nämligen besöket med att förgäves försöka lokalisera hennes äggstockar medelst långsnok på opassande ställe. Detta togs inte väl emot av surtik som surnade till värre än mjölk i gassande sol under rötmånad. Mutter sa hon. Dessutom var hon inte helt jätte förtjust i konkurrensen över Snigel som plötsligt uppstod. Det är ju hennes  Snigel!

Så när Snigel och Svarträv hade dragkamp med allehanda leksaker så hade Lushunden dragkamp med Snigels nackskinn. Ett upplägg som visserligen verkade fungera för alla inblandade parter. Utom möjligens mina grannar. Jag är tveksam till huruvida de uppskattade leksamarbetet.

Det lektes, manglades och tvättböjrnades alldeles  hejvilt här hemma. Mattarna satt i sin tur och fnittrade och fnissade halvt ihjäl sig. När de inte satt och höll sig för hjärtat och hyperventilerade i panik över vilddjurens hysteriska akrobatiska tilltag. Mer än en gång flög det hundar genom luften och dinglade i takkronan och mer än en gång slog någon i huvudet såpass hårt i bordsskivan att vi blev tvungna att känna igenom dem för att hitta vem som fått bordsskiveavtryck i skallen. Märkligt nog överlevde alla tre utan blessyrer.

Obligatoriska saker som alltid står på schemat när Tant P och Tant S träffas är bland annat Djuraffärstut, och att äta quesadillas, i massor. Så även denna gång. Efter en långtur i skogen med 3 galna yrväder styrde vi lunchlådan mot djuraffärshållet.

Snigel behövde någon form av regn/vintertäcke eftersom det däringa valpluddet tydligen inte isolerar så väl. Herr Räv behövde någon form av reflextäcke så matte inte tappar bort det svarta lurvet uppe i Norrlands mörkaste skogar.

Dessutom missar vi ju aldrig ett tillfälle att miljöträna Snigel. Även om Snigel själv verkar tycka att miljöträning är lite passé, hon tar allt med lite ro, mycket svansvift och ett rungande tjohooo för att sedan somna på butiksgolvet när det inte händer något.

Vi provade hur som helst täcken. Och hade hejdlöst roligt. Så roligt att vi faktiskt låg på butiksgolvet och vred oss i skrattplågor. Svarträven har nämligen en lilla egenheten att han blir stel som en järnvägsräls när man tar på honom kläder så pass stel att man faktiskt kan välta honom som en ko. Han regerar inte på någonting alls och inga godbitar i världen kan få honom att förflytta sig. Hysteriskt mycket humor.

Snigel var å andra sidan hur samarbetsvillig som helst och så toksöt i allt man provade att jag på (nästan) allvar började fundera på om det här med kläder på hund ändå inte måste vara det bästa som hänt. (Nästan sa jag. Bara nästan).

På kvällen hällde vi oss ett smärre berg av quesadillas, hundarna manglade grävlingar och allt var precis som det borde vara.

På lördag var det dags för BPH för Svarträven. Hejdlöst spännande tyckte vi.

Efter genomfört BPH kunde det konstateras att Tant P häftigt nog har en smärre rottweiler i ett litet och välbepälsat format i sitt snöre. Flickorna var såklart mäkta imponerade utav detta och såg nu på Svarträv med helt nya ögon. Tills han försökte hitta LusHundens äggstockar igen. Då gick det över.

Snigel och LusHund fick även träffa Svarträvs kullsyskon och föräldrar. Vift vift sa Snigel och tyckte att det hela var ganska så spännande. Sen återgick Snigel och LusHund till att som vanligt mangla en grävling i ett eget hörn istället. Sociala flickor det där. Verkligen.

BPH:t var väldigt intressant att titta på och jag ser helt klart fördelar med denna testmetod och hur det lättare kan anpassas på alla olika raser. Det är liksom lite mer nyanserat mot vad jag har förstått att MH är, och man får en väldigt tydlig och utförlig beskrivning av hur ens hund reagerar på de olika momentet, sett till olika  egenskaper. Helt klart något vi ska gå med Snigel och kanske LusHund. Även om jag tror att LusHund mest kommer att stå och titta och undra när hon får lov att krama testledaren egentligen.

Eftermiddagen och kvällen fortsatte i samma anda som dagen innans eftermiddag. Djuraffärstut och quesadillas. Och självklart en hel del tvättbjörneri och grävlingsmangel. Vad annars?

En väldigt trevlig helg hade vi hur som helst och vi hoppas alla tre. Jo, surtiksLusgör faktiskt också det. Att den Eminenta Tant P och Herr Svarträv snart kommer tillbaka.































måndag 7 oktober 2013

LusHund

Har jag sagt att jag även har världens bästa LusHund? En alldeles unik, underbar, konstigt speciell och ynkligare än ynkligaste LusHund. Hela hunden är en paradox. Tuffare än tuffast för att plötsligt vara ynkligare än ynkligast.  Lite som Dobby ur Harry Potter. Eller nej. Faktiskt väldigt mycket som Dobby. På alla sätt och vis.

Ena sekunden manglar hon rabiessmittade grävlingar i soffan och låter som en bärsärk varulv som inte hunnit få i sig sitt morgonkaffe ännu för att sedan i nästa sekund, när man plockar fram kameran. Ja, då dör hon i ett litet hörn. Hela hunden vissnar som en basilikaplanta som stått för nära ett öppet fönster en kall vinterdag.

LusHunden. I egen låg hög ynklighet.








söndag 6 oktober 2013

Landet för länge sedan

Kommer ni ihåg den tecknade filmen Landet för länge sedan? Ni vet där en grupp föräldralösa dinosaurier försöker överleva förlusten av sin familj med den söte Lillefot i spetsen. Genom hela filmen så hägrar skräcken över den fruktade tyrannusaurus rexen Vasstand som inte vill annat än att sätta tänderna i söta små dinosariebebisar. Ungefär så här det att ha en 12 veckors valp som är på väg att få permanenta tänder. Skräck. Terror. Vassa tänder. Mycket vassa tänder. Överallt. Jämt. När man minst anar det. Och enda sättet att rädda sig ifrån dem är att låsa in sig i garderoben och hoppas att det tar ett tag för henne att lista ut hur man vrider om nyckeln.

Sa jag att dem var vassa?





Således misstänker jag fortfarande dem båda

Jag måste nog ta och se över mina sovrutiner. Jag måste nog verkligen ta och göra detta. Antingen måste jag sluta sova som en klubbad säl eller så får jag börja sova i dykardräkt. Eller i ett plasttält. Eller presenning. För att vakna upp i en säng, under ett täcke och känna hur det bokstavligen plaskar både över och under vaderna var verkligen ingen speciellt trevlig upplevelse. Speciellt inte när jag hade tänkt ta sovmorgon. Speciellt inte när jag för en gångs skull vaknar av mig själv och inte av en Lustass i ögat. Eftersom båda två sov som små grisar. Men plaskade runt vaderna gjorde det. Vilket väldigt snabbt gjorde mig väldigt osovmorgonsugen. Istället blev jag väldigt snabbt jättevaken.

Någon. Vem låter jag vara osagt. Eftersom jag saknar bevis för att avföra någon från listan över misstänkta. Någon. Någon har under nattens gång kissat på mitt täcke. Över mina ben. Kissat en hel flod. Eller ett halvt Niagarafall. Eller en smärre ocean. Någon har dessutom inte haft den goda smaken att väcka mig. Någon skulle eventuellt kunna vara en liten 12 veckors Snigel med en fenomenalt överaktiv jättejättestor blåsa. Det är inte alls speciellt osannolikt att det är den som är Någon. Men denna någon skulle ju möjligens även kunna vara en LusHund som istället har världens allra minstaste blåsa. Jag vet inte. Jag tror. Men det är inte samma sak som att veta. Således misstänker jag fortfarande dem båda. Och funderar på att hälla en kanna vatten i deras Biabädd. Bara för att.


Liten Snigel

Snart 12 veckor gammal och alldeles bedårande... och stilla....eller hur? 

Har jag nämnt att jag är alldeles tokkär i min fantastiska underbara galna mest perfekta egna lilla Snigel?