torsdag 29 augusti 2013

TjurLus

Hon har inte kommit över det. Vaknar bredvid en fortfarande ynkligt tjurig Lus idag som mest går runt och hukar och blänger på mig. Känner mig som årets matte när jag går till jobbet med en slokörad hund hängandes 1,5 meter bakom i koppel samtidgt som hon spänner ögonen i nacken på mig. Verkligen.

Serverade mat på jobbet, hennes favorit till och med. Detta möttes av mer hukande, darrande och en nos som vänds in mot första bästa hörn. Jag har haft sönder henne. Igen.

Det slutade med att jag efter mycket om och men lyckades handmata i henne ett par bitar efter att jag bett henne göra ett par trix. Då fick jag till och med fram en svansviftning och en lite mjukare blick. Men så fort jag slutade handmata och gav henne skålen återgick hon till att tjura.


Jag är verkligen clueless till vad som får henne att bli sån här.

onsdag 28 augusti 2013

I broke it...

Jag har (återigen) haft sönder min hund. Det sker visserligen en sisådär 67 gånger om dagen av olika skäl, men i ärlighetens namn så krävs det inte så mycket för att LusHunden ska gå mentalt i bitar. En blick åt fel håll, att jag råkar be henne sitta, serverar mat ur en skål eller ber henne vänta innan hon går ut. Det räcker oftast för att LusHund ska krypa ihop, fullständigt tillintetgjord, en darrande liten pöl som ser (om möjligt) ännu ynkligare ut än vad hon gör på sin profilbild. Ibland kissar hon faktiskt på sig samtidigt.  (För att inte tala om vad som händer om man tar fram en kamera....)

(Här är det förresten kanske på sin plats att berätta att jag aldrig aldrig någonsin höjt en hand mot henne eller tillrättavisat fysiskt på något som helst vis. Jag har kanske sammanlagt höjt rösten åt henne 8 gånger under vår tid tillsammans (5 av dessa gånger har dessutom varit av nöden krävda inkallningsrop när hon dragit igenom ljudvallen efter en stackars fågel eftersom hon helt enkelt lämnat planeten och hamnar i omloppsbana kring månen - då behöver man faktiskt höja rösten). Vi tränar bara med positiv förstärkning.

Hur som haver, för ca 15 minuter sen hade jag sönder henne igen. Hon har fått en stor renknota till middag idag. En sån där bit som består av främst blod, fett och slamsor av kött. En sån där bit jag helst vill ha i ett annat postnummerområde än min ljusa matta. Om jag hade fått välja. Men det får jag inte. Däremot hade jag hoppats på en kompromiss och lade ut en mysig filt som hon kan få kladda ner på bäst tusan hon vill. Efter ungefär 1 minut hör jag gnagande... så långt från filten man kan komma. Gnagandet kommer såklart från min matta. Tar benet, lägger det på filten, tar med mig hunden dit och säger varsågod, stanna här.  Då gick hon i bitar. I 6 minuter stod hon och tryckte sig mot väggen, huvudet hängande i backen, kroppen darrandes samtidigt som hon tittar under lugg på mig. Efter dessa 6 minuter gick jag fram till henne, då klättrar hon upp i famnen och kramas, fortfarande darrandes. Jag visar benet och säger varsågod. Hon lägger sig på filten. Där har hon nu legat i 8 minuter, med benet orört mellan tassarna, samtidigt som hon stirrar stint in i väggen, darrar med underläppen och undrar vad hon gjort för ont för att förtjäna en sådan sadistisk matte.

Hunden förflyttar sig sen och lägger sig tryckt som ett frimärke mot leksakslådan och bokhyllan och stirrar stint framför sig. Går knappt att få kontakt med henne.



Tänk om jag skulle få för mig att bestraffa henne på riktigt nån gång? (märk väl att detta är ett otänkbart scenario.... men tänk OM....) Det finns nog inte nog med Prozac på jorden för att laga henne då skulle jag vilja påstå.

Renovering

Kände att det var dags att ta tag i lite blogg renovering... nu när jag inte hittat hit på minst ett halvår och  när vi faktiskt väntar tillökning. För ja, den där lilla Snigeln upp i bannern är faktiskt vårat kommande lilla nytillskott. En liten Snigel, en svart sådan så självklart är det en LakritsSnigel. Vad annars? Och Snigel kan ju inte få känna sig utanför när hon kommer hit om 10 dagar (vem räknar? Inte vi inte... inte alls), så då måste självklart bloggen uppdateras, höststädas, dammas av, rebootas, inredas, puffas till och allt vad man nu behöver göra för att göra en blogg välkomnande. Så det har jag gjort idag. Hela morgonen faktiskt.

Men nu när detta är gjort så återgår vi till att vänta.. och räkna ner dagarna, och vänta lite till. Förväntan, pirr i magen blandat med livrädsla över att vi kommer ha sönder det nya lilla livet. Tänk om vi inte är tillräckligt förberedda för en liten Snigel? Tänk om hon inte tycker om oss? Tänk om Lushunden och LakritsSnigel gör gemensam sak och låser in mig i garderoben och kastar bort nyckeln? Det är väl egentligen det som känns mest troligt och som oroar mig mest (även om jag har en väldigt rymlig och mysig garderob). Jag tror nämligen att Lusen och Snigeln kommer älska varandra och alliera sig på en millisekund mot deras matte. Något säger mig att jag inte kommer att ha så mycket att säga till om här hemma om några veckor. Men å andra sidan... hur mycket hade jag att säga till om från början egentligen?

Så komsi komsi lilla LyckoSnigel.. vi längtar efter dig!