Så. Hur har året då varit? Vad minns vi?

Med cirka tjugofyra timmar och trettio minuter kvar till det nya, oanvända, glansiga och fina nya året känner jag en viss press att följa den pågående bloggtrenden. Nämligen det här med att sammanfatta det gångna året. 2013. Ett skapligt kärt år måste jag säga. En del nedgångar, en himlans massa uppgångar och sedan ett par djupa dalar igen. En sväng var vi ju så långt ner i årsdalen att vi hade nått botten och börjat gräva.

Så. Hur har året då varit? Vad minns vi?

Ja, LusHunden lär ju tyvärr på äkta LusHunds manér inte minnas så himlans mycket. Saker går ju som bekant in och sedan rakt ut ganska så omgående på den kära lilla tösen.

2013 var året då LusHund och jag började med agility. Fyra kurser och en intensivkurs har vi hunnit med i agilityväg. Dessutom regelbunden träning nästan varje vecka. Så man skulle ju kunna tycka att vi faktiskt borde vara klara att starta klass ett, eller åtminstone en blåbärsklass Det hade vi också varit, om det nu inte vore för LusHundens Alzheimers minne. För även om vi har tränat och tränat och sedan tränat lite till så står vi rent krasst nästintill kvar på samma nivå som vi var på när vi gick vår första kurs. LusHunden lär sig snabbt, det gör hon, men så fort hon lär sig något nytt trillar något gammalt bort. Alltså har vi fått jobba på att lära in till exempel slalom. Nittisex olika gånger. Tjohoade nått så infernaliskt när hon äntligen tog sitt första 12 pinnars slalom. Tjohoade lite till när vi gick på nästa utmaning. Gick tillbaka till slalomet några dagar senare bara för att inse att Lus inte har någon som helst aning om varför någon planterat 12 stackars ensamma pinnar mitt i backen. Vad skulle hon göra med dem? Ta loss dem? Plockepinn? Plantera orkidéer? Ja, frågorna var många och inte blev vi ett enda dugg klokare.

Och på den vägen är det med det mesta Lus lärt sig under året. Det är inte så mycket som finns kvar såhär mot slutet. Så någon vidare meritlista kommer vi nog inte ens under hot om kölhalning kunna prestera.

Men roligt har vi haft. Väldigt väldigt roligt. Nästan så att vi undrar om vi tagit allt det roliga och gjort en massa andra människors tillvaro o-rolig. För ibland undrar vi om det verkligen är tillåtet att ha så roligt som vi haft det. Finns det liksom tillräckligt med roligheter för att räcka till alla?

Något Lus däremot minns är det lilla Snigeldjuret. Snigel som kom tjoandes in i vårat liv i september. Bästa dagen i LusHundens liv hävdar hon ytterst bestämt. För vad vore Lus utan Snigel? Det är ju nu nästan lika otänkbart som blodpudding utan lingonsylt eller vörtbröd utan russin. Otänkbart som sagt.

I maj lärde jag känna några av de finaste människor jag vet och deras underbara hundar. Där särskilt en av dem satte extra stora spår i mitt hjärta. Det var den hunden som fick mig att bestämma mig för att det verkligen var en face rase jag skulle ha. En sådan och inget annat. Och tänk så rätt det blev. Jag hittade en underbar uppfödare, en härlig valpkull och fick den 17 juli reda på att den sötaste lilla svarta snigel skulle bli vår. Och roligheterna bara fortsatte. Tänk! Jag och Lus som trodde vi hade haft så roligt att man nog inte kan ha mer roligt. Tänk vad vi bedrog oss. För Snigel hade med sig en helt egen kappsäck av roligheter och tokigheter att dela med sig av. Fnitter och fniss har präglat vår vardag och det är långt många fler gånger än vad jag kan räkna som dessa två små galningar får mig att brista ut i gapskratt varje dag.

Lite kurser har det också blivit med Snigel, och hon har visat sig vara väldigt annorlunda att träna med än LusHund. Fart, fläkt och känslan av att man mer sysslar med orkantämjning än hundträning är det mest hela tiden - något som passar mig som handen i handsken och jag blir alldeles pirrig i hela kroppen när det är snigelträningsdags.

Sen var vi ju som sagt nere och grävde i mörka hål ett tag. Många älskade underbara djur har lämnat oss under hösten och alla har tagit med sig en bit av mitt hjärta. Alla är innerligt saknade och jag önskar inget annat än att ni hade fått stanna kvar här på jorden oh så mycket längre.

Snigels sjuktid var också ett oerhört mörkt hål. Där hann jag gräva så djupt att jag nästan var oroad över att dyka upp med spaden i högsta hugg under ett matsalsbord nånstans i Kina, mitt i maten sådär lite oartigt. Verkligen inga tjohoiga veckor. Inte någonstans. Men nu har det ljusnat betydligt och Snigels mage verkar bli bättre varje dag som går. Förväntningarna och förhoppningarna om en friskförklaring den 7 januari är oerhört stora. Men vi känner oss optimistiska och ser fram emot ett nytt och framförallt friskt Snigelår.

Målen för 2014 är att hålla oss friska och att fortsätta att ha så roligt så roligt som vi bara kan. Roligt med agility, roligt med skogstursfnisseri, roligt med hundiga vänner, roligt med alla larviga tricks, och vem vet, vi kanske till och med försöker oss på lite roligheter både inom rallylydnad, freestyle, utställning och spår. Roligt och tjohooigt fortsätter att vara våra ledord. För en dag utan fniss och fnitterkramp, det är en bortkastad dag. Det tycker vi faktiskt.