Det, det är också kärlek.

Lus har aldrig varit en knähund. Faktum är att jag nog aldrig har träffat någon hund som tycker att det är lika plågsamt att sitta i knäet som det är att genomlida en helkroppsvaxning medelst silvertejp. Lyfter man upp Lus ser hon oftast ut som om man är i färd med att dra ut alla tänderna på henne med hovtång. Ynklig. Och plågad. Så ser hon oftast ut.

Alltså är det alldeles extra underbart när Lus några gånger om dagen ibland bara, antagligen för att hon drabbats av total sinnesförvirrring, smyger upp bredvid en och ställer sig och trycker huvudet emot ens hals, gastassar en på knäet allt vad hon kan och lägger nosen tätt tätt emot ens kind. LusHundens mest innerliga kärleksförklaring skulle jag vilja påstå. Ibland varar detta i flera minuter. Ibland får man till och med krama tillbaka utan att hunden ser ut som om hon skal förintas av ens blotta närhet. Det är kärlek det.

Snigel är lite annars i sitt sätt. Mycket annars kanske jag ska säga. Snigel älskar närkontakt. Snigel älskar att sitta i knä. Snigel älskar att diskmaskinspussa en, överallt där hon kan komma åt. Ett ganska så nytt och ovant koncept för min del. Men jag är inte den som klagar. För visst är det alldeles hjärtevärmande tokmysigt när ett litet svart ludd sömndrucket reser sig ur sin bädd, sträcker på sig och yrvaket stapplar fram till soffan där hon yrvaket halvt släpar sig upp i soffan och krachlandar som en urtvättad disktrasa så nära en hon bara kan komma. Väl där slänger hon sig på rygg, över hela mig och tar en djup nöjd suck samtidigt som hon lägger sig tillrätta, tätt tätt intill. Det, det är också kärlek.

Tänk vilken tur jag har som fått två så underbart fantastiska hundar. Tänk vilken tur.