Men när hon började närma sig året fick jag faktiskt äta upp det där. Inte de råa benen alltså, utan det där med tandborsten. För visst hade hon tandsten. Och lite missfärgningar och början till gingivit.
Hjälp! Katastrof! Rädslan för parodontit kom smygande. Hon är ju trots allt en lång och trångsnokad fröken. Hu säger jag bara! Hu!
Alltså började vi borsta. Eller okej, jag började borsta. Lus kröp långt in under täcket och gömde sig varje kväll. Tills jag tog fram tandkrämen. Denna fantastiska lilla tub av underhundtandkräm. Lus började göra frivolter vid tandborstdags och ett tu tjoho glänste hennes tänder ikapp med den vita snön som singlade ner över stan.
Och så har vi fortsatt. Frivolter och tandborstning. Förutom när matte slarvar och glömmer. Då går det inte många dagar innan hon börjar likna avfallskvarn i snoken igen.
Snigel har självfallet skolats in i tandborstandets fiffiga braighet sen hon kom och hon frivoltar såklart dubbelt så mycket och trippelt så högt som LusHund när det vankas tandkräm. Hon avslutar varje borstning med att nogrant slicka rent bakom LusHunds canintänder och bakom tonsillerna. Bara utifall att hon skulle ha missat en klick.
Som med allt annat så blir såklart allt mycket mycket mer tjohoigt om man har de rätta förutsättningarna. De rätta förutsättningarna är såklart rosa. Vad annars?
Borstar ni tänderna på era vovvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar