Det har varit en oerhört tuff och alldeles svart vecka. Men nu ser saker mycket ljusare ut för lilla Snigel.
Snigel har ju sedan hon var liten valp haft problem med sitt kissande. Urinvägsinfektion som behandlats med långa kurer av antibiotika. Bakterierna försvann men kissandet fortsatte. Vi påbörjade en ordentlig utredning i Oktober och det enda som sågs då var att väggen på urinblåsan var förtjockad och det tydde på att hon hade en inflammation. Vi påbörjade medicinering med uvi-hämmande medicin och antiinflammatoriskt. Hon har sen strax efter hon flyttade hit även visat sig ha en känslig mage och det var sällan som hon faktiskt poopade så som hon skulle. Jag provade olika foder och probiotika men utan resultat. Hon var aldrig katastrofdålig på något vis utan bara sämre i magen än jag förväntar mig från det fodret hon åt. I samband med medicineringen så blev såklart magen sämre. Hon fick medicin för att skydda magen men det hjälpte såklart inte fullt ut.
Vid sista återbesöket för urinvägarna träffade vi en veterinär vi inte träffat innan. Hon tog genast Snigels magproblem på stort allvar, speciellt när hon såg hur pass tunn och liten hon är och med tanke på hennes ganska dåliga pälskvalité. Ett utförligt bukultraljud gjordes och veterinären upptäckte att lymfkärlen i bland annat hennes tunntarm var ganska så rejält förstorade. I kombination med hennes historik tydde detta på att hon hade intestinal lymfangeaktasi (IL). En allvarlig kronisk tarmsjukdom med ganska så dålig prognos. En sjukdom som är vanligt förekommande hos Norska lundehundar men även återfinns hos andra raser. Veterinären såg mycket allvarligt på detta och bokade genast in oss till en magspecialist redan nästa dag.
Dagen som jag hade hoppats äntligen skulle innebära att Snigel blev medicinfri och nästintill friskförklarad blev istället ett helvete. Jag hade aldrig hört talas om sjukdomen och gjorde därmed det antagligen värsta man kan göra. Jag googlade. Hjärtat frös till is och magen blev en enda klump av ångest. Om det skulle visa sig att det var detta som Snigel led utav så skulle hon inte bli långlivad. Medicinera med kortison för att dämpa inflammationen och sedan reglera hennes kost. En kost som skulle vara extremt fettfattig, låg på fiber, hög på protein. En kost som består av bantningsfoder. En sådan kost, på en redan tunn liten valp. Ja, ni kan nog själva lista ut hur hon skulle se ut efter en tid. Alla de år vi planerat att tjoa runt genom livet tillsammans fladdrade ut genom fönstret.
Dagen därpå, hos magspecialisten, så höll hon med den tidigare veterinären. Det var högst sannolikt att det var denna sjukdom Snigel led av. Veterinären höll med mig i min pessimism. Vi tog ett flertal prover, prover som ändå tydligen inte skulle ge ett säkert svar på om hon hade IL eller inte. För att vara säker krävdes en gastro- och rektoskopi samt biopsier av tunntarm. Vi bokade in en tid till den 17 december. Mattehjärtat grät. Att behöva fasta en valp i två dygn, ge henne flertalet lavemang och sedan lämna in henne, ensam, hos veterinären för ingreppet kändes mer fruktansvärt än något jag kan beskriva. Men alternativen var inte så många.
Provsvaren var ändå viktiga, eftersom de skulle ge en vink om hur pass illa det var.
Olidlig väntan. Olidlig.
Dagarna ägnades åt att läsa det lilla som finns om sjukdomen och gräva ner mig ännu längre i detta uppslukande hemska svarta håll. Tårarna rann. Livet var inte rättvist. Jag hade nyss fått denna fantastiska lilla hund i min ägo. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till henne varje dag. Hur kunde det bli så här?
Oundvikliga tankar om hur detta skulle sluta följde mig dygnet runt. Jag började till och med fundera på var någonstans hon skulle få somna in. Inte på jobbet. Inte där. Men hur? Hur kan man släppa taget av något så underbart?
Första provsvaren visade sig vara helt normala. Förutom lite lågt protein. Vilket kan vara ett symptom på sjukdomen. Men det kan även komma sig av en vanlig mag- och tarminfektion. Ångesten släppte inte.
Men så i fredags fick jag äntligen prata med veterinären. Under veckan som gått har Snigel varit mer stabil i magen än någonsin. Jag har ändrat om lite på hennes foderstat för att hitta något som fungerar, och jag tror att jag har lyckats. Veterinären var optimistisk. Mycket optimistisk till och med. De senaste proverna såg jätte fina ut. Förutom lite lågt B12. Men precis som med proteinet kan det också bero på en vanlig mag- och tarmstörning. Veterinären hade gått igenom alla provsvar ihop med ännu en magspecialist samt samma veterinär som gjorde ultraljudet. Och alla tre var överens. De trodde inte att hon led av IL.
Hjärtat tog ett skutt, upp genom halsen och jag fick knipa ihop läpparna och blunda för att det inte skulle fladdra iväg över stora staden. Inte IL?
Att hon blivit så stabil under veckan, när hon äntligen var medicin fri för första gången på länge, var ett mycket gott tecken. Ett tecken på att det kanske ändå, trots allt, var medicinerna som påverkat magen så illa. Vilket egentligen inte vore så konstigt med tanke på att listan över mediciner hon fått dagligen är så lång att den skulle kunna användas som julgransgirlang.
Att värdena såg så bra ut var även det ett mycket gott tecken.
Vi bestämde oss för att avboka tiden för gastron, på inrådan från veterinären. Istället ska vi ta nya prover i veckan och kika på hur proteinet ser ut. Hon ska även få B12 injektioner och förutsatt att magen håller sig stabil så ska vi göra ett nytt ultraljud i januari och se om de förstorade lymfkärlen försvunnit.
Det känns hoppfullt. Mycket hoppfullt. Veterinären tyckte även att jag från och med där och då kunde sluta planera inför hennes avlivning.
Så nu börjar vi nästa vecka med hopp och ljus. Snigel ska bli frisk. Så är det bara. Och med tanke på hur fantastiskt bra hennes mage har varit under veckan, så känner jag mig så oändligt hoppfull.
För att göra den hemska veckan komplett så lyckades vi under torsdagen såklart lägga fler saker på Snigels diagnoslista. Vi var ute i skogen på lunchen och tjejerna tjoar runt som vanligt. Plötsligt börjar jag fundera på om vi har lediga veterinärtider på jobbet, för jag känner på mig att Snigel kommer att skada sig. Jamen visst. Inte ens trettio sekunder senare börjar hon vråla som en ekorre i en avfallskvarn och linkar runt på tre ben.
Jomen visst. Snigel har gjort en LusHund och slitit av ett ligament i en tå. Fantastiskt!
Medan veterinären kollar igenom henne så råkar den intelligenta matten öppna truten igen, och säga att trots alla andra problem hon har så har hon åtminstone inga permanenta mjölktänder som kommer att behöva dras ut. Veterinären kan såklart inte låta bli att slänga ett öga i Snigelsnoken och brister sen ut i ett halvt hysteriskt gapskratt. Jomen visst. Hon har en mjölktandsfraktur. En canintand som redan trillat ut, men nu när den nya tanden kommit har den puttat ut spetsen av en rotrest som blivit kvar. En rotrest som måste ut för att inte orsaka infektion.
Vad ska man säga? Just där och då kunde jag inte göra annat än att skratta. Och gråta. Vad är oddsen? Och varför kan jag inte bara hålla truten? Dåliga saker händer oftast bara för att jag pratar om dem och denna dag var sanna mina ord inget undantag.
Men vad är en skadad tå och en rutten mjölktand? När Snigelungen kanske, troligtvis inte alls är dödssjuk? Jo en fis i rymden skulle jag vilja påstå!
Så nu ser vi framåt och planerar vårat liv precis så som vi gjorde innan. Planerar alla roligheter och tokigheter vi ska hitta på. För det här ska bara gå vägen. Det har jag bestämt.
Under veckan som gått har jag fått enormt stöd utav min egen familj, mina kära vänner och kollegor och framförallt Snigels fantastiska uppfödare. Ni är underbara allihop och vi är så innerligt tacksamma! Allihop får en slemmig Snigelpuss med ruttentandandedräkt, mitt på nosen! Det ni, det är fina saker det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar