söndag 17 november 2013

Snickrat rosenöron på Snigel

Jahapp. Det här med limmandet gick ungefär ganska som väntat skulle jag väl vilja våga påstå. Inte alls, närmare bestämt.

Efter 11 minuters febrilt öronhårsletande, limmande och klämmande är det enda som egentligen sitter fast, min tumme. På valpens öra. Ganska så hårt också. Hud är nämligen tydligen ganska så likt textil i ytan vilket förklarar varför textillimet måste ha blivit väldigt förvirrad och helt enkelt limmat fast min tumme. På valpen som sagt. Visserligen satt några örontoppstrån också fast i min tumme, så rent tekniskt sett så fick jag ju till det. Örat stod i alla fall inte upp längre. Men jag insåg ju ganska så snabbt det opraktiska med att sitta fastlimmad på valpen. Att köra bil, med valpen i bagaget skulle till exempel bli väldigt svårt. Det skulle även bli väldigt svårt att hålla i både Snigel och Lus koppel samtidigt som jag letar poop i buskarna. Ganska så opraktiskt alltså.

Således var det bara att börja om.

Efter ytterligare nio minuter så hade jag faktiskt lyckats limma till båda öronen. Utan tumme. Sedan skakade valp på sig och då satt bara ena örat kvar som det skulle. Det andra stod rakt upp som ett vackert hissat segel.

Sju minuter senare satt även andra örat på plats med revat segel. Då kliade sig valp på örat.

Åtta minuter senare gav jag upp och nöjde mig med ett hissat och ett revat segel. En liten personlig touch så att säga. Väldigt charmigt.

I morse gav jag mig på det igen och lyckades tillslut få till båda öronen. Tokbra dessutom! Såpass tokbra att jag antagligen skulle behöva klippa bort pälsen från större delen av örat för att få loss dem igen. Om jag nu skulle få för mig att jag ville det.

Då bestämde jag mig för att för skojs skull googla lite och se hur ett par "rosettöron" (tror det måste vara rosenöron som menas då det var det enda jag hittade) ser ut, eftersom det ju måste vara det jag lyckats limma till. Och det ska visst vara väldans gulligt.

Tyvärr visade det sig att jag inte alls snickrat rosenöron på Snigel. Rosenöron får man inte alls genom att limma så som jag har gjort. Inte alls. Genom att göra som jag har gjort får man visst något helt annat. Något som är så annat att jag faktiskt inte kan hitta bilder på hur det skulle kunna se ut.
Men ett var säkert - hon får i alla fall inte schäfer öron av det här. Så mycket har jag förstått. Och det får baske mig räcka.

Efter några timmar i skogen kommer Snigel glatt skuttandes och ställer sig framför mig, och plirar finurligt åt mig. Första tanken som slår mig är att hon fortfarande är så fasligt lik vargen i Bamse. Fasligt lik. Funderar ett varv varpå det uppenbara slår mig: jajjemen hon har återigen hissat segel och de ihoplimmade öronhårstestarna liknar mer ett nystan av stålull som samlar damm i botten av örat.

Slutsatsen som kan dras av detta är att jag inte någonsin igen bör använda mig utav lim och hund i samma mening. Jag måste helt enkelt se mig om efter andra barnvänliga alternativ.

Så nu har Snigel en kludd med blågrön häftmassa i tippen på varje öra. En kludd som är så liten att den borde passera genom både hennes och Lusens mag-och tarmsystem utan att fastna på vägen. Detta har jag dessutom vetenskapliga belägg för. Så det tordes således vara ganska så ofarligt det här.

Nästa alternativ är att tejpa fast mynt i tippen på öronen men eftersom jag för tillfället inte ser något behov av att förvandla LusHunden till en levande spargris så låter jag den idén segla förbi. Oanvänd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar