Då jädrar blev Lusen akutpanikhalt

I måndags upptäckte jag att LusHund fått sig ett riktigt aj! på ena bakbenet. Ett jätte jätte jätte stort läskigt sår på ena bakbenet. Jätte stort alltså. Och läskigt. Läskigt för att man såg både ben och senor. Sa jag att det dessutom var jätte stort? Jag tror såret var nästan en hel centimeter i diameter alltså. Ruskigt stort, verkligen.

Då klockan var mycket och vi precis skulle till att stänga kliniken bestämde sig veterinären för att limma ihop såret, och sen avvakta och se hur det skulle se ut efter natten. Personligen så tycker jag väl ungefär precis just här att vi kanske haft nog med limmande senaste tiden inom den här familjen, det har ju som nämnt tidigare inte gått så vidare bra. Men det verkar fungera betydligt bättre när någon som är utbildad inom limmandets konst faktiskt håller i tuben. Mycket bättre. 

LusHund blev tvättad, limmad och sedan bandagerad, självfallet med rosa bandage. 

Innan jag upptäckte såret, av en ren slump, hade hon inte visat minsta tillstymmelse till att ha ont någonstans. Men så fort bandaget kom på så blev hon självfallet akuthalt. Såpass halt att hon kände sig nödgad att lyfta upp det bandagerade bakbenet högt över huvudet. Så högt att jag faktiskt trodde att hon skulle lyckas antingen stuka eller rent av bryta bäckenet. Så högt att hon med lätthet kunde vila bakbenet ovanpå sin egen rygg utifall att hon kände för det. Ynklig och lusigt värre. Och överrörligt.

Väl hemma insåg jag att det största problemet inte låg i att Lus själv skulle gnaga på bandaget (vilket hon självfallet skulle), nej det största problemet var såklart Snigel. Snigel som inom loppet av fyra sekunder från det att vi klev innanför ytterdörren försökte ge Lushundens bandagerade tass en omgång som mest gick att liknas vid när Musse Pigg och Kalle Anka äter majskolv på Kalles Jul. Men desperation är självfallet alla problemlösningars moder. Så vad gör man? Jo, man sätter såklart krage på båda två. 

Något som visade sig vara en alldeles fantastiskt bra plan. Om man inte har mina hundar vill säga. För det tog inte lång stund innan Snigel lyckats åla sig runt såpass mycket att hon hade kragen som en upp och ned på vänd kjol kring midjan. En kjol som inte visade sig vara speciellt lätt att få av skulle jag även vilja inflika. En kjol som gav henne en destruktiv svängradie av en smärre tornado som ilsket virvlade sig igenom hemmet och rev ner det mesta i sin väg.  LusHunds uppblåsbara krage visade sig dessutom vara en av de sämsta  sängkompisar man kan tänkas ha. Särskilt när hunden envisas med att sova under täcket, i ens armhåla.  Men morgonen därpå satt bandaget ännu kvar så lite bra gick det väl ändå. 

Såret visade sig läka fint med limmet så vi slapp ta fram nål och tråd. Senare på kvällen åkte vi till agilityn för att mest larva runt lite försiktigt med invalidoLusen. Hon var helt ohalt på planen och skuttade runt som om inget hänt. Tills jag bad henne göra något hon för tillfället glömt hur man gör. Något som för tillfället Lus tycker har gått och blivit tokläskigt. Nämligen platta tunneln. Då jädrar blev Lusen akutpanikhalt och lyfte än en gång bakbenet så högt så att hon med lätthet hade kunnat vila tassen mitt mellan ögonen på sig själv. Kan inte. Ont här. Massor med Aj! Ser du inte matte? 

Två sekunder senare spurtade hon iväg och seglade elegant över två hopphinder och kastade sig in i en tunnel. Ohalt som sagt. Åter till platta tunneln. Akutpanikhalt. Igen. Således gav jag upp. Igen. 

Har en obehaglig känsla av att somliga i det här hushållet är betydligt mer intelligenta än somliga andra. Och att somliga utnyttjar detta till sin fördel, gentemot somliga andra. Bara en känsla jag har. Bara en liten liten känsla.