Ludde var ett sådant barn.
Det finns ingen annan iller som var som Ludde. Ludde Lump. Lumpen. I många avseenden var han mer som en hund än som en iller. Han gjorde saker på ett vis som inte andra illrar gjorde.
När Ludde traskade över en fönsterbräda gjorde han inte detta på typiska illermanér och rev ner allt som stod i hans väg. Nej, Ludde balanserade sig runt allt i hans väg, försiktigt försiktigt. Råkade han välta ner något såg han till och med skyldig ut. Inte alls som illrar. Inte alls.
När Ludde var knappt ett år rymde han och var borta i fyrtioåtta hemska timmar. När han hittades i ett skjul av innehavaren låg han nedbäddad i en dockvagn med en docka under ena tassen och en halväten kråka under den andra.
När Ludde träffade LusHund första gången så uppstod omedelbar kärlek. Bättre valpvakt fanns inte och LusHund kunde inte haft en bättre lekkompis.
Ludde var ett mycket speciellt barn. Jag kan fortfarande minnas precis hur det känns när han snusade en i nacken och stoppade ner sin långa långa snok i örat, eller när han hängde över axeln och följde med i vad man än gjorde. Jag minns hans tyngd, hans doft och hur hans päls kändes. Jag minns hans alldeles speciella tassande och alldeles egna ljud. Jag minns honom som om det var igår jag höll honom i mina armar, fast det var över ett halvår sedan jag såg honom sist.
I dag somnade Ludde in. Idag slocknade den stjärna som alltid har varit Ludvig. Idag fick mitt hjärta ännu mer skavsår.
Sov gott älskade underbare Ludde. Gammelmatte kommer alltid att minnas dig, alltid att sakna dig.
Sov gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar