Kantarell schmantarell

Förmiddagen ägnades inte enbart åt omvänd älgjakt utan en hel del tid spenderades även med en annan form av viktig jakt. Nämligen kantarelljakt. En jaktform som faktiskt har mitt helhjärtade stöd.

Tyvärr verkar jag inte vara riktigt lika bra på just denna form av jakt som jag är på till exempel omvänd älgjakt. I flera veckor har jag promenerat runt i samma skogar och jagat och jagat efter skogens gula guld. Men inte en enda liten kantarellis har hittat sin väg ner i min stackars mage. Inte en enda. 

Visst har jag set gula svampar. Gula svampar i mängder. Men de har liksom inte sett ut så som jag minns att kantareller ska göra. Kantareller ska vara varmt gula, ojordiga, trattiga i formen och gärna ligga i en blå plastback till vänster om champinjonerna.  Så ska kantareller se ut. Och sådana har jag inte sett alls ute på våra skogspromenader. Inte alls. 

Men idag kände jag att jag verkligen blev riktigt riktigt svampnödig. Alltså så svampnödig att jag bara måste komma hem med minst en eller två svampar som jag kan smörsteka och sedan lägga upp en bild på Facebook om att jag minsann både plockat och mumsat egenjagad svamp. Så svampnödig blev jag. 

Alltså började jag titta lite närmare på dessa gula små svampar. Visst såg de ändå lite kantarelliga ut, speciellt de som låg närmast det blåa plastbandet någon glömt kvar i skogen efter någon form av utflyktsaktivitet. Varmt gula. Visserligen ganska så otrattiga och jordiga. Men likväl.... 

Så jag bestämde mig för att plocka alla tre svamparna jag hittade. Sen hittade jag två till. Och sen, hör och häpna, så hittade jag faktiskt ytterligare tre hela stycken. Sen kvarstod däremot frågan huruvida dessa verkligen var äkta kantareller. Jag har nämligen förstått att det finns fuskkantareller, sådana som utger sig för att vara äkta riktiga kantareller, men i själva verket inte är det. Ungefär som tonåringar med falskleg. De verkar gamla nog för att få köpa folköl, men är det egentligen inte alls. Besvikelse. 

Så vad gör man när man står svampnödig mitt i skogen och har ett alldeles enormt svampproblem? Jo, man lägger upp en bild på facebook. Det är nämligen lösningen på alla problem. Inom loppet av 2 minuter så kunde jag klappa mig själv på axeln och gratulera mig själv till väl utförd och lyckad svampjakt. För allt som skrivs på facebook är ju precis som wikipedia, källgranskat och alldeles sant och riktigt. Så det så. 

Bitterheten i det hela är däremot att jag den senaste månaden omedvetet lämnat mängder och åter mängder av små söta kantareller alldeles ensamma i skogen åt sitt öde. Och nu när jag vet bättre, så kommer jag tyvärr inte ihåg åt vilket håll av vilse alla dessa små söta kantareller bodde. 

Men jag fick åtminstone mina smörstekta kantareller, en bild på härligheten och nu 10 timmar senare har jag vare sig ont i magen, konvulsioner eller ökad salivering. Facebook segrar igen.

Tack alla ni som kom till min undsättning och bidrog till att jag fick lunch idag med.