Inte utan min syster

Jag visste väl att anskaffandet av en valpusling skulle tas väl emot utav LusHund. Det visste jag. Hon är nämligen sådan. Sådan att hon älskar de flesta andra hundar. Sådan att hon älskar att tokbusa och leva rövare. Sådan att hon vanligtvis är väldigt enkel och lätt att sammanföra med andra hundar. Detta visste jag.

Och visst blev det alldeles perfekt! Enda molnet på LusHunds himmel är varför jag väntade så länge (hela 18 månader...) med att skaffa en alldeles egen syster till henne.

Nu har jag däremot själv upptäckt ett ganska så stort moln i hela det här ulliga och gulliga syskonskapet som råder här hemma, ett mycket större moln än det LusHund upplever. Eller kanske inte så mycket ett moln som mer en tornado, eller tromb kanske. Någonting ganska så himla otrevligt och mera livsfarligt.

LusHund lever nämligen efter devisen "Inte utan min syster".... på riktigt. Igår gjorde hon nämligen ett väldigt aktivt försök att faktiskt ta livet av sig. För att få komma till sin syster.

Min kära kollega tog om vanligt med sig LusHund ut i skogen på sin lunchrast för att hennes hund och LusHund skulle få leka av sig lite extra. Detta är något som vi gjort i snart ett år. Ta med oss varandras hundar ut när vi inte lunchar samtidigt för att hundarna ska få mesta möjliga motion. Det har aldrig varit några problem och LusHund lyssnar lika bra på henne (och på alla andra) som på mig. Inga konstigheter. Hon har även hängt med ut sedan Snigel kom, då utan Snigel. Inga konstigheter. Lus sköter sig alltid när hon är lös. Inga konstigheter. LusHund kommer alltid när man ropar. Inga konstigheter.

Tills igår.

Jag förstod inte riktigt vad som hände, eftersom jag satt i telefon med en kund. Men ser plötsligt hur en av veterinärerna flyger genom kliniken, ut genom dörren. Sen snabbt in igen samtidigt som hon vrålar "hon är här hon är här!". Tänker inte så mycket på det tills jag känner något mot mitt ben. Innan jag tittar efter tänker jag att det måste vara en katt som är på vift eller något. Men tittar då ner och ser LusHund sitta där och darra. Tänker såklart att hon måste ha rymt från hundrummet och tänker inte mer på det utan ägnar mig åt mitt telefonsamtal. Då börjar veterinären klämma och känna igenom Lusen och hålla på. Då börjar mitt hjärta slå lite snabbare och jag försöker avsluta samtalet.

Det visar sig att SkitLus faktiskt rymt från min kollega i skogen. Från att ha varit mitt i ett busryck så blev hon plötsligt lite tveksam, för att två sekunder senare sätta full fart iväg, ut ur skogen. Från min kollega som springer efter sitt allra fortaste samtidigt som hon ropar desperat efter den flyende lusen. Men ingen kan hinna ikapp en Lus i raketfart. Ingen säger jag.  Så min stackars kollega ringer i panik till kliniken och vrålar att Lus har rymt och förhoppningsvis är på väg till kliniken. I rusningstrafik. Över en stor korsning. Över tvärbanan. Över bussfilen.

Och visst sprang hon till kliniken. Klarade sig mirakulös undan från trafiken. Och satte sig och såg ynklig ut utanför dörren. För hon skulle till sin syster. Sin syster som inte hade fått följa med. Sin syster som satt kvar på kliniken.

Inte utan min syster sa LusHund. Aldrig mer utan min syster.

Vad mattehjärtat tycker om det här tilltaget ska vi nog inte diskutera något djupare. För mattehjärtat slår fortfarande i en takt som jag misstänker snart kommer att ge mig blåmärken på revbenen och pulsen forsar fram som en flod efter en översvämning.

Visst är jag glad att LusHund älskar sin Snigel. Men jag tror att vi hädanefter behöver arbeta fram vissa regler gällande det här med gränslös kärlek och så vidare. Om mattehjärtat inte helt ska gå sönder. Och det vore väldigt dumt.