Vi lyckades nämligen med något som jag numera trodde var omöjligt.
Redan innan Snigel kom hem till oss förstod jag att det här med att promenera två hundar skulle bli svårt. Speciellt när befintligt LusHund redan har en förkärlek för att hänga sig i öronen likt ett örhängesclips på alla hundar hon går promenad med, samtidigt som hon avger ett gurglande mröööööööuuuurrr. Så ja tänkte att jag skulle förekomma problemet med evinnerligt koppeltrassel, tappade koppel, skenande hundar och allehanda problem som två koppel kan innebära.
Därför beställde jag ett dubbelkoppel med invävd reflex från fantastiska Aviendhas Smycken. Men eftersom jag velade lite hit och dit med färgval och så vidare så fick vi nöja oss med två vanliga koppel tillsvidare. Och det har minsann varit en pärs. Utan dess like.
Nu sitter säkert ni som har två hundar eller fler och suckar djupt över min inkompetens här men då vill jag bara att ni ska ha väldigt klart för er att en promenad med två normalt funtade hundar inte på något vis kan jämföras med en promenad med en LusHund och en MördarSnigel. En promenad med LusHund och MördarSnigel är ungefär lika motiverande som kinesisk vattentortyr för tillfället och lika tålamodsprövande som att försöka räkna vattendroppar i ett ösregn. Från det att vi kliver utanför ytterdörren tills dess att jag genomsvett släpar mig själv uppför trappan och lägger mig i fosterställning innanför ytterdörren befinner sig flickorna i ett enda kasslertrassel. Ett kasslertrassler klätt med svart luddig päls. Ett kasslertrassel som låter "RAAAAAAAWWWRRRRR" så att det ekar över grannskapet. Ett kasslertrassel som dessutom gör sitt bästa för att inkludera matte i det roliga och gärna tar ett extra varv, med varje koppel, runt mina ben. Ett morrande kasslertrassel som får alla vi möter att skynda på stegen och förskrämt slänga en ängslig blick över axeln. Den låter ju faktiskt som om den har rabies. Sen möter vi såklart dem som istället tittar på mig med medlidande och ett stänk förakt i blicken samtidigt som de mumlar något om valpkurs och att det borde införas körkort på hund.
Det är ett under att vi ens lyckas ta oss till jobbet, än mindre någon annanstans. Och det finns en mycket mycket god anledning till att jag helst promenerar tjejerna i skogen. En mycket god anledning.
Hur som helst så fick vi äntligen vårat dubbelkoppel. Tjoohooo! Tokfint var det verkligen. Löste det våra problem? Tyvärr inte. Kasslergrävlingen är ännu ett faktum. Däremot blev mitt liv som snörhållare betydligt mycket lättare. Det blev även lättare att hålla flickorna åtskilda, på var sin sida om mig på promenaden. Dessutom blev det inget koppeltrassel. Jag slipper ägna vad som känns som timmar på att knyta upp det ena kopplet från det andra. Med andra ord är matte väldigt väldigt nöjd och jag kan varmt rekommendera både koppel och halsband (vi ha såklart det med) från Aviendha! Tokfina och väldigt hållbara och bekväma att ha i tassen. (Dessutom innehåller kopplet nog med rep för att mumifiera båda tjejerna om jag skulle tappa tålamodet på riktigt).
Nåväl, åter till ljuset och tunneln. Efter att ikväll ägnat de första 500 metrarna av promenaden med att envist vråla "Nej!!" varje gång Snigel/LusHund slängde sig över LusHund/Snigel och "Bra!!" varje gång de gav fan i varandra, samtidigt som jag gjorde mitt allra bästa för att låta bli att trampa ihjäl någon av dårarna som gång på gång slängde sig framför mina fötter för att komma åt den andre, så började jag känna mig ganska så trött i tålamodet. När vi sen kom till den långa långa bron längs med motorvägen som vi måste passera för att komma hem och töserna var galnare än någonsin så kände jag att det verkligen var dags för ett kvartsamtal med töserna. Det var liksom det eller att binda dem vid broräcket och hämta dem imorgon. Så kvartsamtal blev det och det kändes som att jag faktiskt fick fram min poäng för engångsskull. De lyssnade och lade huvudena på sned och nickade förstående (hoppas jag).
Och det är nu ljuset och tunneln och hoppets låga kommer in i bilden. Vi gick nästan hela vägen hem. Hela vägen!! Utan kasslertrassel. Utan RAAAAWWWRRR. Utan ihjältramp av hund. De gick fot. På samma sida. Båda två. I jämn takt. Glatt viftandes på varsin svans. Sin egen svans dessutom. Och jag måste nästan förtydliga att de gick bredvid varandra. Utan att hänga i varandras öra/hals/nackskinn/svans. Bredvid. Lugnt och fint. Och matte kunde promenera som normalt folk, framåt, i jämn takt. Utan snöre kring knäskålarna. Utan att svettas floder. Och jag behövde inte ens inta fosterställning när jag kom innanför dörren.
Det mina vänner är en bra dag. En dag som ger mig hopp om framtiden. Stora hopp!
Snigels bricka som väntar på att hon ska växa i sig själv och få ett vuxenhalsband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar