Filtkurs för Snigel. Agility för LusHund.

Igår var det kursdag igen. Filtkurs för Snigel. Agility för LusHund. Båda delarna för matte.

När man sitter med Snigel i knät under själva genomgången på kursen och snigel ligger utfläkt som ett visset bananlöv i knät och snusar förnöjt samtidigt som LusHund sitter i en bur och ylar så undrar man såklart lite om man valt rätt hund till rätt kurs. Lite undrar man faktiskt. För i sådana här situationer är Snigel ganska så fantastisk. Hon bara slappnar av och tar det lugnt.

LusHund gör det däremot inte. LusHund skulle behöva en filtträningskurs. Och en strumpa i halsen. Fast det tror jag inte att man får göra. Så en filtträningskurs hade vart bra. Och förenligt med djurskyddslagen.

Nåväl. Det är Snigel som går kursen. Och jag ser det som väldigt bra träning för henne att vänja sig vid andra människor samt att lugnt kunna fortsätta mysa i mitt knä i stökiga situationer. För när man ser henne på denna kursen så är det svårt att föreställa sig att hon behöver vare sig passivitets eller filtträning.

Men det gör hon. Det gör hon verkligen. För när kursen är slut och det är dags för henne att pausa i buren på riktigt. Då är hon inte lika mycket lik ett visset bananlöv. Då är hon mer lik en vrålapa som som sitter fast i ett skruvstäd samtidigt som någon håller ett tomtebloss under hennes stjärtfjädrar. Hon blir så uppe i varv att jag är rädd för att ögonen ska trilla ur skallen på henne och att tungan ska slå en råbandsknop om ena baktassen. Hon hoppar jämfota inne i buren och vrålskriker sitt allra mesta. Och mattes hjärta håller på att gå i bitar samtidigt som blodtrycket stiger tills det inte kan stiga mer utan att spränga blodkärlen och kokar över som en kaffekokare. Så ja. Snigel behöver filtkurs. Det gör hon verkligen. Och burträning. Verkligen.

Därför har jag idag släpat fram kompostgallren här hemma och delat lägenheten i två och ägnat mig åt intensiv passivitet och ensamhetsträning av båda mina vrålapor. För så här kan vi faktiskt inte ha det. Inte alls.

Agilityn gick med blandad succée. Först körde vi slalomträning. Vilket hör och häpna gick tokbra! Med mycket hjälp lyckades vi även ta tag i problematiken med att skicka LusHund från andra håll än höger sida. Vilket jag kämpat med hela sommaren utan framsteg. Nu blev det framsteg. I massor.

Resten gick det väl sådär med. Men felet var som vanligt matte. Matte som efter dagens lusrymning samt snigels vrålaperi inte var helt på topp. Dessutom med en analkande rejäl förkylning i kroppen. Så jag gjorde inte mitt bästa. Inte alls. Men trodde inledningsvis att det var LusHund som inte gjorde sitt bästa. Och därmed märktes min besvikelse över hennes "fel" i min handling. Och då blev LusHund låg. Och ynklig. Som vanligt. Fastän det från börja var jag som gjort fel. Och på den vägen var det. Jag handlade tokigt. Lus sprang tokigt. Matte blev trött på Lus som sprang tokigt och Lus blev låg och ynklig för att matte blev trött och besviken på att Lus egentligen bara följde min tokiga handling. Sådana här dagar borde man faktiskt bara lägga ner när det börjar gå åt det hållet. Men det är jag tyvärr för trög för att inse själv just då.

Men slalomet gick bra. Tokbra. Så det så!