söndag 13 oktober 2013

En tjurig anakonda i en mjukosttub

Hade ni hoppats på ett hundigt inlägg kan jag redan nu passa på att varna om att detta inlägg inte blir speciellt hundigt. Bara en liten snutt i mitten. Bara så att ni vet.

Idag har jag nämligen än en gång lekt rörmokare. Jag säger än en gång eftersom jag redan gjort det fyra gånger bara denna vecka. Jag har nämligen sedan en tid haft lite dålig avrinning i vasken i köket. Det liksom försvinner vatten, precis som det ska, ur den ena diskon, för att sedan bubbla upp i den andra. Precis som det inte ska. Och tvärtom, innan det långsamt rinner ut.

Som den händiga kvinna jag är vet jag ju att den självklara lösningen är propplösare. Det visade sig däremot i praktiken inte vara lika självklart dessvärre. Efter att första flaskan tagit slut hade ja fortfarande sämre avrinning i vasken än om jag själv hade petat igen hela avloppet med tidningspapper (något jag självklart inte har gjort  - bara så att vi är på det klara med det så att min kära mor inte blir oroad här). Alltså fortsätter vi med den näst mest självklara lösningen - en flaska propplösare till. Såklart. Jag är ju en händig kvinna.

Tyvärr kvarstod dock avrinnings problematiken. Alltså fann jag ingen annan lösning än att ge mig på rörlösningen till själva diskhon. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att mecka lite, skruva loss ett rör eller två, fippla ut stoppet medelst petpinne och sedan voilà?

Det visade sig däremot vara ungefär lika lätt att lösa stoppet i avloppet som det är att försöka få ner en tjurig anakonda i en mjukosttub. Ungefär så enkelt.

Efter två timmar hade jag lyckats montera ner och ihop rörlösningen från helvetet 22 gånger. Varav 21 av gångerna orsakade vattenläckage och avloppsvatten som sprutade ur rören likt bubbel ur en sodastreamer. Som tur är satt jag framför rören och agerade levande Wettex samtliga gånger. Således kom ingen inredning till skada. Men det hade varit fint om jag efter den första kallsupen kom ihåg att hålla munnen stängd. Det hade varit ganska så fint. Speciellt eftersom det visade sig att propplösaren hade lagt sig som en beläggning i ett av rören som successivt löstes upp varje gång det tillfördes varmvatten. Det hade varit ett ypperligt tillfälle för mig att för en gångskull knipa käft. Jag säger bara det. Som en liten parantes. Ett ypperligt tillfälle.

Och för er som inte visste om det så svider propplösare något så infernaliskt när det kommer i kontakt med hud. Bara som lite kuriosa. Om ni någonsin funderat på det menar jag.

Sen ligger det visst nånting i det där som tydligen står på propplösarflaskan. Nått om att man inte ska använda för mycket eller hur det var. Det blir visst inte så bra. Men det var ganska så häftigt att hitta en hel stenhård kaka av propplösare inne i röret. Tyvärr var den inte orsaken till stoppet, men jag är ganska så säker på att den inte skulle sitta där ändå.

Samtidigt som jag håller på att brottas med anakondan från helvetet inuti mitt allt annat än rymliga köksskåp får jag en kall hundnos nedtryckt i glipan mellan tröja och byxa som jag på äkta hantverkarmanér självklart, uppgiften till ära, lagt mig till med. Detta sker gång på gång under mina rörmokar försök. Varje gång blir jag lite lätt panisk. Inte bara av obehaget utan av rädslan för att hund skulle råka trilla in i det propplösningsmarinerade skåpet ihop med mig och råka bli förgiftad. Mycket dumt att inte ha några dörrar in till köket. Ännu dummare att ha två hundar som inte lyssnar på desperate vrål i form av "ge fan!! eller "stick och brinn!" . Mycket dumt.

Hur som helst. Efter mitt 22:e  försök lyckas jag få ihop rörhelveteskonstruktionen till sitt ursprungsskick. Alltså i samma skick som det var exakt två timmar tidigare när jag påbörjade projekt propplösning. Lyckades jag få skiten att sluta spruta vatten över hela mig? Jajemän! Lyckades jag få skiten att sluta droppa vatten? Jajemän. Lyckades jag få skiten att fungera som en normal diskho ska med adekvat avrinning? I helsikke heller.

Orkar jag bry mig? Inte ett enda dugg.

Nyss hällde jag av vattnet från pastakastrullen i mitt handfat i badrummet och se, det fungerade ju alldeles utmärkt!

Om vår käre fastighetsskötare mot förmodan läser detta inlägg, så skulle det eventuellt kanske vara så att jag troligtvis möjligens på sikt kan komma att behöva lite hjälp. Kanske.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar