torsdag 24 oktober 2013

Alfamilanar henne till frukost

LusHund är en ganska så konstig liten hund. Konstig på ett bra sätt såklart, men ganska så märklig. Hon gör liksom inte saker så som man tycker att en hund borde göra saker.

LusHund är en ganska så ynklig liten pryl och även om hon har skinn på näsan så det räcker och blir över när hon och Snigel manglar grävlingar eller när hon hänger i armhålorna på sin Ridegback kompis. Ganska så ynklig på så vis att hon allra oftast och mest ser ut som Dobby i Harry Potter i väldigt många situationer. Förutom just vid grävlingsmanglet då.

Det behöver inte vara någon konstig situation egentligen. Ibland räcker det med att jag ropar på henne för att hon ska bli alldeles Dobbyolycklig och ynklig och krypa ihop för att sedan halvt krypa fram till mig och smyga upp i famnen och be om ursäkt för att hon finns. Ungefär.

För någon som inte känner mig eller mina hundar så skulle man nästan kunna tro att LusHund får stryk mest för jämnan och att matte alfamilanar henne till frukost varje dag. Nu gör hennes matte inte sådana ohyggligheter. Men man skulle kunna tro det ibland.

Men hennes främsta kontighet är inte att hon ser ut som om hon fått stryk. Henens främsta konstighet är nog snarare hennes överslagshandlingar.

I somras, som en följd av att lära in ett bra kontaktfältsbeteende, så lärde Lus sig att backa upp på träd och väggar. Alltså att stå på händerna. Fast på tassarna. Hon har ju inga händer så det hade ju varit lite konstigt om det var det hon gjorde. Det här tricket blev snabbt hennes favorit och ultimata partytrick. Men inte på så vis att hon plockar fram det när allt är extra kul. Nej. För det hade ju varit väldigt logiskt. Och logisk är inte LusHunden.

Nej, tricket plockas iställer fram i helt andra situationer. Som till exempel när Snigel börjar tokmorrskälla på en lös hund som närmar sig. LusHund som inte bryr sig om andra hundar tycker att situationen är lite konstig och vet därmed alltså inte riktigt vad hon ska göra av sig själv. Alltså backar hon upp på första bästa träd och står upp och ner och tittar på tokmorrskällande valp och annalkande hund. Upp och ner som sagt.  Jag belönar och skvallrar med morrValp och LusHund fortsätter att stå upp och ned.

Två hundar börjar gruffa med varandra i närheten av LusHund. LusHund tycker att allt är så himla konstigt och för att hantera det konstiga så ställer hon sig upp och ned mot första bästa vägg. Och där står hon.

Vi väntar på att det ska slå om till grönt vid ett övergångsställ. Bilar tutar och spårvagnar gnisslar. Lus tycker att situationen är ganska så tråkig och ställer sig därmed upp och ned. Mot trafikljusstolpen. Upp och ner som sagt.

Matte står och pratar med någon en stund. LusHund gnäller och har tråkigt. Matte fortsätter att prata. LusHund går tillslutiväg till närmaste vertikala yta och ställer sig. Upp och ned.

LusHund på agilityträning blir oftast ibland väldigt låg och ynklig. Mycket på grund av andra hundars skällande men även eftersom det hur man än beter sig förekommer vissa krav inom just agilityträning. Krav är inget Lus fungerar speciellt bra med och blir därmed ganska så låg och ynklig som sagt. LusHund ställer sig då upp och ned mot en vägg. Och sen blir allting plötsligt bättre. Lite som att ge henne en snuttefilt ungefär.

Inte helt som hon ska min älskade lilla LusHund. Inte alls helt som hon ska. Men ganska bra ändå är hon faktiskt. Ganska så himla bra. Och konstig. Men på ett bra sätt.










Bilderna av Lushund är tagna av duktiga Midnattsolens Foto

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar