lördag 14 september 2013

"Klappa Snigel dagen"

INågot som märkligt nog har varit en stor bristvara här i stora staden är folk som vill hälsa på Snigel, Ja, ni läste rätt. Hälsningsfolk. Bristvara. Förskräckligt är vad det är.

Hur någon inte kan vilja hälsa på Snigel är för mig en gåta. Jag menar... har ni sett henne? Kan man bli mer ljuvlig? Tydligen kan man det. Eftersom hon tydligen inte är ljuvlig nog att vara hälsningsbar. Fågelholkat oss har de gjort. Men inte hälsat.

Det kan ju visserligen eventuellt vara så att det är Snigels matte som är felet. För nej, jag är faktiskt inte alls lika ljuvligt söt som en Snigel. Ullig och lurvig? Ja, jo kanske eftersom jag slarvat bort min rakhyvel, men det är ju faktiskt inte mig folk ska klappa. De ska ju bara klappa på Snigel. En Snigel jag glatt står och håller fram samtidigt som jag ler mitt allra bredaste tandkrämsleende och nickar uppmuntrande. Jag förstår faktiskt inte vad som är fel. Men jag börja känna mig en smula oroad över de bristande sociala interaktionerna. Jag såg liksom framför mig hur ja skulle behöva värja mig med ett tennisrack och en stekspade mot folkmassan som trängdes omkring mig för att hälsa på valp. Så blev det visst inte.

Tills idag.

Idag var vi på Öppet hus hos Hundstallet . Numera även känt som "Klappa Snigel dagen". För det var det som dagen ägnades åt. Mängder med folk och hundar. Av alla åldrar, storlekar och raser. Tjoande barn, högljudda vuxna, skällande hundar och varmkorv. Och alla ville de klappa Snigel (kanske inte varmkorven. Den ville däremot Snigel gärna hälsa på). Det klappades och kliades och pussades och klämdes på en alldeles underbart tuff liten Snigel. Snigel hälsade glatt på nästan alla som kom fram. Barn som gamla. Män som kvinnor. Alla fick gosa Snigel om de ville. Sen hängde hon med på min arm och fyndade på loppmarknaden och tog en powernap lite då och då.

Det enda som stundvis bekymrade henne en aning var vissa hundar som skällde eller morrade obehagligt. Då fällde hon bak öronen och såg lite ynklig ut. Men det gick lika fort över varje gång.

Fantastiskt duktig var hon och jag vet inte hur många gånger jag fick berätta vilken ras det var samt bedyra att neeeeeej hon kommer inte bli i storlek med en bebismammut. Folk hör "pyreneisk vallhund" eller (vad som för dem låter:) "bläblaha dö pyrené" och sen utgår det från det lilla svarta luddet jag har i famnen automatiskt kommer att bli vitt och väga 70 kg inom kort.

Tänk vad snopen jag skulle bli om så var fallet. Då skulle jag behöva skaffa en större bil.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar