Makalös liten pryl

Har jag nämnt att Snigel är en Makalöst häftig liten pryl? Och då menar jag verkligen Makalös med stort M. Och häftig. Som bara den.

Vad vi än gör så hänger hon med. Oftast samtidigt som hon vrålar tjoohooo. Och vrålar hon inte tjoohooo så är det antagligen för att hon har munnen full med LusHund. Vad vi än gör så tar hon det med ett svansvift och ett ögonfransfladder. Hon finner sig än så länge i allt.

Igår åkte matte för att kika in på en illerutställning som anordnades i krokarna. Gamla vänner som måste kramas på, illrar som måste pussas på. Sånt där som man liksom måste göra ibland, bara för att man vill. Självklart följde tjejerna med, men fick vänta i bilen. Till LusHunds stora förtret. Hon är nämligen även världens bästa och mesta illerhund. Illrar är nog det bästa som finns. Näst efter Snigel enligt henne.

Hur som haver så var där många som ville hälsa på Snigel. Och LusHund så klart. Ett helt gäng med folk samlades utanför bilen och Snigel sa som vanligt tjoohooo och hälsade glatt på alla medelst intensivt svansviftande och ögonfransfladder.

Efter illerutställningstjohejset styrde vi Lunchlådan* tillbaka mot stora staden med ett flertal obligatoriska djuraffärsmiljötränings pitstops längs med vägen. Tydligen var det Hundens Dag och alla butiker var fyllda till bredden med folk, fä, barn och hundar. Tjoohooo sa Snigel och viftade sitt allra mesta med svansen och fladdrade sitt allra finaste med ögonfransarna åt alla som kom i hennes väg. Det hälsades på krypande barn, skrattande barn, butiksbiträden, föräldrar och allt annat som fans inne i butikerna. I en butik blev tre utav butikssäljarnissarna sittandes på golvet med LusHund och Snigel som turades om om att klättra upp och gosa i deras famn. Att få dem båda att lämna butiken var ungefär lika lätt som att få loss gammalt tuggummi som halvstelnat under en sko men hunnit bli sådär äckelklibbigt i värmen och därmed omöjligt att få bort utan hårtork och terpentin.

Mina flickor är än så länge  ganska så himla bra på det där sociala skulle jag vilja påstå. Betydligt bättre än matte som helst vill slå vilt omkring sig med en stekspade eller flugsmälla i folktäta sammanhang.

Något annat som den Makalösa lilla prylen är ganska så bra på är att vara hund. Helst hund i skog.

Idag lyckades jag äntligen lokalisera en nästintill äkta skog på kartan dit vi begav oss med bonusfamiljen. Fem hundar som lyckligt skuttade över mossa, stock och sten i överljudshastighet är väl den ultimata hjärtevärmaren. Jag blir alldeles fnissig i hela kroppen av att se dem flyga fram alldeles vilda och galna. Snigel hängde på som en liten vessla och vrålade tjoohooo när hon turbosniglade sig igenom blåbärsrisen och höll nästan samma fart som de andra dårarna samtidigt som hennes tokiga svansvift nästan lade krokben för henne själv.

Makalöst häftig är vad hon är den lilla prylen. Vilken alldeles otroligt tokrolig liten hund till jag har fått mig! Tänk vilken tur jag har som fått två så fantastiskt makalöst underbara tokknäppa och bubbliga hundar. Fantastiska på så olika sätt men ändå så lika, fast olika ändå

Tänk vilken tur jag har som får dela mitt liv med dessa två Makalösa hundar!

*Min fina fina lilla bil. Stor som en lunchlåda ungefär