måndag 16 januari 2017

Heffaklumpsinsamling!

Vi lever. Jag lovar. I allra högsta grad dessutom. Vi har bara varit sedvanligt osedvanligt världssämst på det här med att blogga. Igen.

Nytt år och nya mål. Eller nä. Samma mål om jag ska vara helt ärlig. Särskilt vad gäller agilitytelaterade mål. Inget har liksom förändrats på den fronten. Alls. Snigelprylen samlar fortfarande på flygcert och matten sliter sitt arma hår. Så för att Snigelprylen inte ska driva sin arma matte ännu mer från vettet än vad hon redan gör så har vi kompromissat. Om hon lär sig att ta kontaktfält så får hon precis vad hon än vill i hela världen. Vad som helst. Och känner jag Snigel rätt så kommer det att bli dyrt. Och stort. Därför tänkte matten ta till lite drastiska åtgärder för att inte gå alldeles bankrutt och har därmed gjort en djupdykning i hundgarderoben och rensat ute lite av ditten och datten ihop om att få råd med det där dyra som Snigel redan är i full färd med att klicka hem från nätet. För Snigel har nämligen lovat att det är slut på flygturer. 

Så kom och köp och hjälp mig få råd att köpa det som sist jag hörde Snigel mumla om. Det lät som en lilarosaprickigheffaklump med inbygd jetmotor. Vad hon nu ska med den till. Och var det nu ska bo. Och vem den ska äta. Nåja. Tar hon bara kontaktfält så kan den få min säng samt äta upp mina lilltår. 

Allt går att skicka mot fraktkostnad. Frågor, funderingar, en miljon i ovikta tjugor tas emot per pm, mail sara.edsler(a)gmail.com, brevduva eller röksignaler. 


Arrak outdoor Acadiaväst strl XS i princip oanvänd (stor i storlek, se arraks hemsida för storlekstabell) - 450kr


Hurtta belöningsväska sparsamt använd - 100 kr




Hurtta ultimate warmer strl 35 cm. Hål på 2 ställen, inget som repar upp sig (goretex material) och går lätt att sy ihop. Välanvänd men ren och fullt funktionell - 100kr


Hurtta polarväst strl S - sparsamt använd -150 kr


Sele från Ratia, mäter 25 cm i halsen mätt på ena sidan, enormt ställbar kring midjan, mäter 50 cm när den är ställd "i mitten". Väldigt mjuk och behaglig sele. Knappt använd. 120 kr



Tugg-enough kampkoppel - 100 kr Reserverad


Nomesele "kennel" strl S - halsen mäter ca 18 cm på ena sidan, ca 58 cm mätt från hals till fäste i ryggslut, oanvänd. - 100 kr RESERVERAD


Lila Björkis nomesele - 18 cm på ena sidan av halsen, ca 50 lång. 120 kr
SÅLD


Gustaf & Evita sele, knappt använd, mäter ca 17 cm på ena sidan av halsen, ca11 cm i ryggen, mkt ställbar runt om. 100 kr


Redog täcke, knappt använt storlek M (48 cm).  - 250 kr RESERVERAD



Obtracktäcke strl 5, 46 cm i ryggen. Välanvänt men helt och funktionellt. 150 kr. SÅLT


Vgw-sele XS - 130 kr



Pirathalsband m reflex. Ca 28 i stängt läge, 36 cm i öppet. Oanvänt. 40 kr
SÅLD





Focus selar från Morrhåret Hundsport - Funkar precis som och ser ut som en VGW sele med skillnaden att den är fodrad i mjukt skinn och sitter mer ergonomiskt. Har funkat strålande, men numera sköter sig muppungarna ganska bra i kopplet så de blir inte använda längre. Storlek 1 (har suttit som en smäck på Lus som haft XS på vgw), Storlek 2 - (passar finfint på Snigel som haft S i vgw), Modifierad storlek 3 - (Tog mig friheten att korta av bandet då Fiskpinnen hamnar precis mellan strl S och M på VGW. Nu är den som minst 60 cm och som störst 64 cm). Reglerbara även fram, precis som VGW

Tyvärr är storlekstabellen på hemsidan något missvisande. Jag beställde strolek 1 till Fixa baserat på den.... vi kan väl säga som så att det såg ut som om någon försökt peta ner en julgris i en knästrumpa. Så mät era hundar (bakom frambenen) och maila mig om ni är intresserade så mäter jag om och mäter rätt och så vidare. 

Hur som haver, tokbra selar! För att inte nämna snygga som tusan!

150 kr styck


Hjälp Snigel få sin heffaklump och bidra till en ökad mental välfärd hos matten på nästa agilitytävling! 













söndag 23 oktober 2016

Blinka lilla muppdjur där...

Lite sådär hastigt och olustigt gick det och blev lite väl mörkt om dagarna och lite väl jättemörkt alldeles för tidigt på kvällarna. Därmed var det oundvikligen dags att göra en djupdykning ner i reflex och blinklådan. En djupdykning som resulterade i mången svordom och mycken besvär. Förra årets fiffiga blinkprylar visade sig ha blivit skapligt ofiffiga. Visst. De blinkade. Bara inte när jag ville att de skulle blinka. Istället vaknade jag mitt i natten i tron att jag fått ett EP anfall när det i själva verket bara rörde sig om tre blinkhalsband som bestämt sig för att spontant börja blinka i otakt 02.43. Tre frenetiskt blinkande halsband som inte längre gick att stänga av heller för den delen. Klockan 03.06 gav jag upp mina desperata avstängningsförsök, stoppade ner halsbanden i en skokartong, virade in spektaklet i en handuk, och stuvade in det hela längst in i garderoben. Nej. Jag kommer inte ladda batterierna igen. Om de nu någon gång skulle behaga dö vill säga. Vi är nu inne på fjärde dygnet och jag måste ändå få ge ebay lite cred för hållbarheten. 

Nåväl. Ytterliggare djupdykning i mörkersäkerhetslådan resulterade i ett gäng tjusiga reflexvästar. Strålande! Om det inte vore så att jag oftast har sele på hundarna och att det blir så förbaskat knöligt med det ovanpå västen. För att inte nämna hur opraktiskt det är när man förutom sele och reflex även vill slänga på dem ett regntäcke när det slaskar som mest. Det är även ganska opraktiskt när samtliga hundar blir såpass rörelseförhindrade av alla lager kläder att de får vandrandepinnar att framstå som akrobater. 

Alltså kände jag att det var dags att investera i något vettigt och blinkigt. Det kan även ha varit så att de sved lite i shoppingtarmen. Särskilt när nu Orbiloc haft den goda smaken att tillverka blinkprylar i både rosa och lila. Då sved det lite extra. 

Övervägde en sväng att börja med att bara köpa en för att naivt nog försöka skona plånboken ett tag och köpa de andra senare. Men sen började jag fundera på vem utav hundarna man skulle placera den på. Den med störst risk att befinna sig mitt i trafiken? Den  med störst risk att simma iväg efter en älg? Den som klär bäst i rosa? Den med lägst livförsäkring? Den som ligger i riskzonen för vild lek på motorväg? Så många märkliga tankar blev det av det hela att jag raskt samlade på mig tre stycken och åkte hem.

Väl hemma ägnade jag 47 minuter åt att få elva nervösa sammanbrott innan jag fick erkänna mig besegrad. Att montera de däringa blinkprylarna visade sig vara en lite mer avancerad övning än vad jag hade räknat med. Tillslut gav jag upp för stunden och övervägde att helt sonika låta hundarna svälja varsin. Tydligen ska de ju synas på ruskigt långt håll så just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé. 

Idag gav jag mig på det igen och efter bara 7 minuter, två brutna naglar, 5 svordommar så hade jag löst problemet och nu blinkar flickorna så fint så fint. 



lördag 22 oktober 2016

Ännu en bokstavskombination

Flest hoppinnar innan man dör vinner? 

Förra helgen släpade vi oss, skapligt motvilligt faktiskt, ur vår varma säng. Drog på matten elva par långkalsonger, fyra underställströjor, kamelhårsmammelucker och allt annat jag kunde hitta som såg ut att kunna utlova någon form av värme. Föregående helgs väder som till och med bjöd på t-shirtvänliga temperaturer fram på eftermiddagen var liksom som bortblåst. 

Likt en michelingubbe vaggade jag ut till bilen med tre morgontrötta hundar i släptåg där vi sedan styrde nosarna mot Nacka BK. Väl framme började jag fundera på lämpligheten med antalet lager kläder och hur det eventuellt skulle kunna ha en negativ inverkan på det dära springiga man förväntas ägna sig åt i den här sporten. Problemen började redan när jag inte kunde böja mig ner för att plocka upp bilnycklarna jag hade tappat på marken. Missförstå mig rätt, Jag gillar vinter. Jag gillar kyla. Jag gillar att klä på mig arton vinterlager med kläder. Jag gillar agility. Ja ´g gillar bara inte när man är tvungen´att kombinera de där sakerna. Jag har tillräckligt svårt som det är att inte se ut som en valross med liggsår när jag guppar fram på planen. Jag behöve rinte lägga till en vadderad bodysuit på det där liksom. 

Således gnällde jag på kylan. Jag klagade på mina kliiga kamelhårsmammeluckor och snyftade åt det oundvikliga mösshåret jag skulle bli tvungen att reda ut senare på dagen. Sumsummarum så var jag inte riktigt mitt bästa jag. 

Snigelprylen var däremot absolut definitivt sitt bästa jag. Om man frågar henne. Man skullle även ha kunnat få medhåll utav mig på den fronten om man hade frågat efter första loppet. För jajamensan vad bra hon var. Så bra vi var. Ingen brann. Ingen bröt höften. Ingen tappade hjärnan. Och håll i ullmössan. Ingen av oss diskade sig heller. Nix. Vi gick in och körde ett ganska så snyggt (för att vara oss) och flytigt lopp med exakt precis noll fel och en tid som räckte till en andra plats och Snigelprylens femte hoppinne i klass 2. Därmed blev hon ännu en titel rikare. Hoppsan!

I nästkommand etvå lopp så gick det väl ungefär så som det brukar. Bergerhjärnan brann. Matte huvudet exploderade. Vi var så sämst som bara vi kan vara och det blev små franska pannkakor av exakt precis allt vi försökte oss på (förutom en liten tysk som vi fick till. Men å andra sidan hade vi redan lyckats diska oss på tre olika ställen så den gills liksom inte riktigt ändå). 

Tänk om vi hade kunnat vara lite mer konsekventa i vårat agilityflärpande. Tänk om vi hade haft färre härdsmältor och mindre galenskap. Tänk om. 

Tänk om vi hade kunnat få till de däringa förbaskade kontaktfälten också. Nu när vi ändå är ute och tänkommar menar jag. 

Nå ja. Vi har i alla fall kul. Väldigt kul till och med. Och vi blir ju inte alls ledsna när det då och då lyckas trilla in en liten pinne bara sådär hux flux. Inte alls ledsna. Ännu gladare blir jag över de tillfällen där vi faktiskt har lite sammarbete på plan. De tillfällena är liksom världsbäst och alldeles oslagsbara. 

Duktig liten pryl som nu får lägga til lännu en bokstavskombination i sin samling. 
RLDN RLDF RLDA AgD I AgHd I AgHd II Bielza de la Prizzi Petit Norvégien.

Dessutom är hon ju så galet söt.



måndag 3 oktober 2016

mest perfekta lagnamnet

Nu tävlar jag och Snigelprylen endast individuellt i agility men om. Om vi någonsin skulle hitta nån som vill tävla lag med oss som har samma inställning till det här med agilityflärp och tjoho som vi har så har jag det alldeles utomordentligt mest perfekta lagnamnet. Ett namn vi skulle kunna identifiera oss med. Ett namn vi skulle bära med stolthet. Ett namn som skulle passa oss som handen i handsken.


Voilà!



Any takers?

ett helt nytt lågvattenmärke


Häromnatten nådde jag ett helt nytt lågvattenmärke. Japp. Ett alldeles nytt och glansigt sådant.
Jag fungerar inte när jag är trött. Jag fungerar alldeles särdeles dåligt om jag blir störd i min nattsömn. Blir jag dessutom störd i min nattsömn när jag på förhand är lika trött och utsliten som en fyrbarnsmor som bestämt sig för att ta alla ungarna på en liten utflykt till närmaste shoppinggalleria två dagar innan julafton så kan det liksom aldrig gå bra. Till mitt försvar så är jag vare sig särskilt bra på barn, köer, folksamlingar eller julruscher. Inte särskilt bra alls faktiskt. Jag är inte heller särskilt bra på att bli störd i min nattsömn.


Häromnatten vaknade jag utav det enda ljud som kan väcka en död, förutsatt att den döde är en före detta hundägare. Ljudet av en hund som kräks. Sätter mig käpprakt upp i sängen och spanar vilt omkring mig. Puh. Ingen som kräks i sängen i varje fall. Nä. Den vomerande hunden höll sig tacksamt nog på golvet. Den vomerande hunden visade sig vara en Fisk som glatt vände ut och in på sin arma mage för att sedan lika glatt mumsa i sig hela härligheten. Två minuter senare upprepade hon proceduren bara för att ytterligare 2 minuter senare göra om konsstycket igen. Släpade mitt arma jag ut i köket och slet med mig ett par meter papper och städade upp den obefintliga spyan från det renslickade golvet. Fisken kröp in under sängen och somnade om. Jag gjorde samma sak och försjönk snart in i medvetslöshet. En medvetslöshet jag lika raskt ryktes ur av en återigen hulkande hund. Innan jag hann trassla mig ur lakanet hade hon glatt mumsat i sig hela härligheten. Igen. Hon var pigg och glad och jag kände mig inte särskilt bekymrad över hennes hälsa där och då. Alltså slocknade jag igen bara för att återigen bli väckt av en spykavalkad som jag återigen inte han torka upp. Även min skapligt omtöcknade uttröttade hjärna började ana ett visst mönster.


Tillslut gav jag helt enkelt upp. Jag var så trött. Så innerligt trött. Så trött att jag helt enkelt inte orkade kasta mig ur sängen i ett desperat och misslyckat försök att hinna fram till spyan innan hunden han slaffsa i sig den. Alltså gav jag upp. Och somnade om. Bara för att återigen vakna till hulkljud följt av slaffs och smaskljud bara för att somna om och återigen bli väckt. Om och om igen. Jag petade in öronproppar. Jag drog kudden över huvudet och tillslut. Till slut, klockan 05.23 då jag balanserade på vansinnets rand , låg jag i sängen och vrålade desperat åt stackars hunden "Kan du spy tystare!!" följt av "sluta smaska!". Japp.


Lågvattenmärke. Jajamen. So much för öm och vårdande matte. So much för omtanke och tyckasyndom. Nix. När min nattsömn blir störd då är jag liksom inte människa längre. När min nattsömn blir störd så slutar jag fungera normalt. När min nattsömn blir störd är jag ärketypen av en ganska så egocentrisk och vidrig människa. När min nattsömn blir störd så finns det inte en enda gnutta tålamod kvar. Nix.


Fisken mår för övrigt fina fisken och golvet blev rensvabbat så fort jag återfick medvetandet. Bara så att ni vet. Och nej. Jag har inga barn. Bara så att ni vet.

Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst

Nämen tänk om jag skulle ta och tävlingsrapportera lite igen då. Lite sådär för ovanlighetensskull. Igår var vi på Stockholmsavdelningen och flärpte lite agility.



Redan i första agilityloppet fick jag upp förhoppningen om att vi kanske möjligens skulle kunna reda ut någonting den dagen. Självfallet diskade vi oss. Något annat hade vi liksom inte planerat. Det vi däremot inte hade planerat var att hunden skulle ta samtliga kontaktfält, göra ungefär exakt precis det jag sa samt att undvika att brinna upp. Det hade vi inte planerat. Vilket gjorde hela alltihoppet ganska så chockartat. För förutom en liten liten disk ungefär mitt i där matte missade att skicka hunden runt ett hinder eftersom hon var så fokuserad på att hund skulle ta kontaktfältet så tog vi oss faktiskt runt banan. Förutom den där lilla diskdetaljen då. Men den gills faktiskt knappt. Helt plötsligt kändes det som att min hund liksom var tillbaka. Äntligen!



Sen var det dags för agilitylopp nummer två. Och redan vid hinder nummer två insåg jag att den där känslan av att ha fått tillbaka min hund mest bara var ljug och hittepå och en märklig villfarelse. För redan där, där vid hinder nummer två så brann bergerhjärnan upp och vi diskade oss redan innan det roliga hade börjat. Snigel brann vidare och hoppade lite valfria hinder innan jag lyckades hala in henne och skutta oss igenom resten av banan som hon bitvis redde upp ganska så skapligt bra. Jag tror baskemig hon tog samtliga FYRA kontaktfält. Ja. varför nu någon någonsin kan tycka att det är lämpligt att ha fyra stycken tillfällen till att flyga av ett kontaktfält på en och samma bana kan man ju fundera på. Men hon tog dem i varje fall. Allihop. Möjligtvis med endast en gorillatassklo men man kan inte vara så kinkig.


Jag bävade faktiskt inför hopploppet. Föregående lopps härdsmälta brukar ju liksom allt som oftast sprida sig om ringar på vattnet och innefatta samtliga lopp varpå ett hopplopp som avslut bara kan betyda en enda sak: ofantlig smärta på arma matten.


Den här banan innefattade något så fiffigt som två tillfällen av "valfri tunnelingång". Tjoho på den liksom. Hur vi än gör så kan det ju inte bli fel. Eller? Jag bestämde mig såklart redan på banvandingen för vilken ingång vi skulle ta. Jag gjorde verkligen det. Men sen när hunden väl brakat iväg över starthindret och jag redan vid hinder nummer fyra måste göra min första räddningsaktion för att förhindra hunden från att löpa amok och bränna av åt motsatt håll så blir jag så illa tvungen att hiva in henne i "fel"tunnelingång. Denna lilla avvikelse från ursprungsplanen orsakade en smärre systemkollaps hos den arma matten som sedan ägnade resten av banan åt att bara försöka hänga efter hunden som likt en komet på autopilot brände iväg genom banan. Turligt nog verkade det som att hunden hade varit med på banvandringen och därmed likt en rutinerad orienterare verkade ha nästintill stenkoll på vart hon skulle. Tur. För jag hade verkligen ingen aning. Ett par gånger vände hon sig om, fulsnurrade, bara för att kolla så att den arma matten hängde med. Men det hela resulterade märkligt nog i ett nollat lopp, en andra plats och vår fjärde pinne i hoppklass. Hoppsan. Ibland är det bra att bergern kan tänka själv. Ibland.


Tyvärr lyckas jag inte lägga in några filmer i inlägget men ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut. Eller nej. Gör inte det förresten. Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst. Det blir roligare då.



måndag 26 september 2016

Kan man inte samla på pinnar...

Nå hur går det för oss på diskfronten? Jorå. Tackar som frågar! Sen sist har vi tippexat bort inte mindre än fem pinnar. Bra va? Det börjar verkligen kännas som att det hela är på väg åt rätt håll. Rätt som i pinnfritt. Och det måste ju egentlige vara en bra sak. För vem vill egentligen ha en massa pinnar på sitt samvete? Låter ju ungefär lika otrevligt som att ha käppar i hjulet liksom.


Förra helgen körde vi totalt 5 lopp och faktum är att vi på något magiskt vis inte ens diskade oss i alla fem. Nä. Faktum är också att vi inte heller nollade ett enda lopp heller. Ännu ett faktum är det faktum att Snigel inte missade vartenda kontaktfält. Faktum är att hon istället satte fler än vad hon missade. Däremot så roade hon sig kungligt med att slarva bort sig i lite slalompinnar. Matte roade sig minst lika kungligt med att slarva bort ett par byten och slarva iväg hela Snigel in i fel tunnelöppning ett par gånger. Men som sagt. Vi diskade oss inte i alla lopp och med tanke på hur sanslöst dåliga vi är på att få ihop saker och ting just nu så får jag faktiskt känna mig ganska så nöjd med att lyckas ta oss i mål med futtiga fem fel. Särskilt eftersom jag vid målgång var helt övertygad om att hunden hade satt vartenda kontaktfält och att vi därmed hade nollat loppet. Tyvärr hade vi ju inte gjort det men det är liksom känslan som räknas. Och känslan var riktigt bra i just det där loppet jämfört med allt flams vi ägnat oss åt. Dessutom var jag även påklädd när vi skuttade ut från planen och det är baskemig en bedrift.


I övrigt så kantades våra lopp utav ganska så färgglatt språk från min sida. Det är nämligen så att varje gång Snigel missar i slalom så vrålar jag "helvete". Inte för att vi får fem fel. Nej nej. Inte för att jag blir besviken. Nej nej. Helvetesvrålet grundar sig helt och hållet i en bävan för den smärta som oundvikligen komma skall. Snigelprylen blir nämligen något så sanslöst frustrerad över att behöva ta om ett hinder. Särskilt ett slalom. Så pass frustrerad att hon alltid måste ta ut frustrationen på mig i form av minst ett känguruskutt och ett välriktat tugg i den extremitet hon kommer åt. Och trots att hon inte är så mycket större än ett par staplade mjölkpaket så är det faktiskt ganska så imponerande med vilken lätthet hon alltid lyckas placera slalomblåmärkena i axelhöjd. Alltid. Och det gör så ont. Så infernaliskt tokont att jag helt enkelt inte kan låta bli att svära en sväng så fort jag vet att det onundvikliga är ett faktum. Förutom blåmärken så samlade vi även på oss ett gäng femmor för kontakt. På grund av blåmärkena. Vad annars liksom. Kan man inte samla på pinnar så kan man ju samla på blåmärken och efter denna helg så skulle jag kunna påstå att vi faktiskt tagit oss mer än halvvägs till SM. Blåmärkes SM. Jajamen.


Igår tyckte vi att det var dags för lite mer förnedring  tävling. En arla morgonstund som bjöd på två diskar så raska att jag inte ens hann svälja morgonkaffet innan det var klart och dags att åka hem. Första loppet skiljde sig enbart från katastrofen i Frövi på det att jag faktiskt råkade få komma i mål påklädd, men det berodde nog på mer tur än skicklighet. Snigel kom inte ens i mål. Hon började med en rivning på första hindret på grund av alldeles för sent uppdraget landningsställ (hon skyller på dålig service och bristande underhåll, jag skyller på allvarligt maskinellt fel) och sedan fortsatte det i samma anda. Inte ett hinder i rätt ordning. Hon frivarvade värre än på länge och passade på att bränna igenom 19 hinder som en liten bonus samtidigt som hon gapskällde mig i ansiktet och siktade in sig på mitt gäddhäng varje gång hon skuttade förbi. Glad var den. Väldigt glad. Matte var trött. Innerligt trött och skaplig fundersam till varför hon ens släpat sig ur sängen för att medverka i denna galna flyguppvisning istället för att ta en välbehövlig sovmorgon.


Lopp nummer två var skapligt mycket bättre. Skapligt som i att hon bara tog ett extra hinder istället för 19 men ja, återigen hade vi vare sig flyt eller samarbete och det känns som att det skulle vara lättare att dra med sig en bisonoxe med tandvärk in på plan och få till något som skulle kunna likna ett flytigt samarbete. Det enda som blev bra var att jag fick tillfälle att tokbelöna balansens kontaktfält och att jag än en gång kom i mål påklädd.


Vi fortsätter med andra ord på samma tema som vi nu harvat oss igenom sen början av sommaren. Galenskap. Hysteriskt mycket galenskap. En hund som tycker att agility är roligare än livet självt och att allt helt enkelt blir oerhört mycket roligare om inte matte står i vägen och viftar och guppar sig genom plan. Jag verkar knappt kunna reda ut att handla henne rätt över två hinder på en raksträcka i dagsläget och jag börjar faktiskt bli lite ledsen i ögat. Vi som haft ett så fint samarbete. Vi som haft så himlans galet tokroligt tillsammans. Nu är det som att hela hunden checkar ut på egna äventyr så fort hon hör ordet "kör" på tävling och jag mest ägnar mig åt att komma undan huggtänderna och hålla i underkläderna. Lite sorgligt hela alltihopet eftersom meningen liksom är att vi ska ha kul. Tillsammans. Som ett litet miniteam liksom. Oavsett hur det går resultatmässigt. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lyckas hitta tillbaka.


På träning så kan det ömsom gå lika illa som på tävling, ömsom gå helt fantastiskt. Som exempel så tränade vi på blindbyten och tyskar häromdagen. Något vi i princip aldrig tränat innan. Och visst sjutton gick det vägen. Visst sjutton kunde vi samarbeta. Visst sjutton var vi ett team. Visst sjutton kunde jag tråckla henne över fler än två hinder.