lördag 8 juni 2019

Pryla upp morgonpigga människor med en toffel

Igår hände något fantastiskt. Något inte mindre än helt otroligt. Jag vaknade klockan 06.13. Av väckarklockan. Förstår ni? Av väckarklockan! Det betyder alltså att jag INTE har vaknat av en valp som stökar runt för att pinka eller poopa i min säng. Och just igår betydde det även att nämnda valp INTE hade vare sig pinkat eller poopat i min säng! De i särklass bästa fem timmar och tretton minuters sömn jag haft i mitt liv. Hoppet tändes. Livsglädjen kom tillbaka. Lusten att pryla upp hela morgonpigga världen med en foppatoffla avtog. Jag kände hur jag fick tillbaka mitt liv igen. Tänk att slippa stå ute i t-shirt, trosor och foppatofflor(ja, jag glömmer att klä på mig) skelande likt en fladdermus i motljus i solens första trevande strålar sisådär mitt i natten och vänta på att valpen ska kissa samtidigt som man inser att man faktiskt är halvnaken och hoppas att ingen i grannskapet är vaken. Magiskt säger jag bara. Helt jäkla magiskt. 

Men som i alla Disneyfilmer så har varje saga ett slut. I just min Disneyfilm kom slutet snabbare än vad jag finner är rättvist och jag är nu åter tillbaka i att vilja pryla upp morgonpigga människor med en toffel. 

Förvisso fick jag idag sova ända fram till 06.54 på min sovmorgon. Förvisso. Men sedan upprepades morgonkatastrofen från häromdagen till nästan punkt och prickar. Ut med valp för pink, nöjd över att hon ännu en natt inte kissat i sängen. Valp kissar oroväckande nog inte. Istället knatar valp iväg i överljudshastighet för att sätta sig och poopa framör grannporten. Skit. Eller poop. Mina ickeexisterande pjmasbyxor har inte heller denna gång bajspåse i sin icke existerande ficka. Så även denna gång får jag leta rätt på ett löv för att kunna förpassa valpexkrementen till lämplig plats. Denna gång hittar jag åtminstonne poopet direkt eftersom det fortfarande delvis sitter kvar i valpen som bevisligen kommit på det fina med att äta gräs. Långt gräs. När det uppdraget är slutfört dröjer det oroväckande länge till att valp pinkar. Oråd anas. Något som självfallet inte är obefogat. 

Valpynglet har självklart återigen kissat i sängen umder natten. På täcket. Just ungefär precis där jag bör ha haft ett ben. Mer än någonsin börjar jag fundera på om jag över huvudtaget är att betrakta som en levande organism när jag sover nuförtiden. Känner mig lite mer som en överhettad gammal bilmotor som inte inger någon några förhoppningar till att någonsin starta igen tills någon smäller till den med en slägga och den plötsligt hoppar igång. Och alla blir exakt lika förvånade över att den gamla Saaben visst tänker rulla några mil till. Igen. 

För eller senare kanske det kommer ett inlägg om valpens egenskaper som inte rör dens förmåga att uträtta sina behov på olämpliga ställen. Men först måste jag nog komma ikapp mig med tillräckligt mycket sömn för att bilda mig en uppfattning om valpens alla fantastiska attribut som inte bara involverar vokaler. 








söndag 2 juni 2019

En skelande mullvad i motljus.

Vaknade nånstans strax efter gryningen och ser till min förtjusning att jag lyckats bända upp ögonen före valpen. Förvisso är hon ikapp redan innan jag hinner säga wünderbaum. Men ändå. Jag är såpass tidigt ute att jag hinner fiska upp henne i famnen, sladda in i mina tofflor och ila ut genom porten innan hon ens hunnit valpgäspa. Väl ute, i väntan på att valp ska kissa hinner jag reflektera över hur avskärmad från resten av världen jag känner mig. Liksom som vore  jag inlindad i bomull och med gladpack om huvudet. Ah. Öronpropparna ja. Oh. Inga glasögon. Fan. Tur att valp inte går så långt eftersom min ledsyn utan glasögon är den av en skelande mullvad i motljus. Valp kissar och sätter sen fart bortöver gräsmattan. Jag rusar zombielikt efter i mina foppatofflor och skrikrandiga pjamasbyxor i hopp om att det faktiskt är valp jag ser och inte en ivägblåsande plastpåse. Kommer i kapp och kan dra efter andan. Föremålet är en luddig valp. Som just satt sig för att poopa. Fan. Än en gång har jag ingen bajspåse eftersom pjamasbyxor sällan är utrustade med just bajspåsefickor. Ser mig vilt omkring. Att lämna poopet för att springa in och hämta en bajspåse är inget alternativ. Utan glasögon har jag större odds att hitta en nål i en höstack än att hitta tillbaka till valppoopet. Åh! Ett blad! Ett stort blad av nått slag. Perfekt. Sliter åt mig bladet och fiskar raskt upp valppoopet och hivar in hela alltihopet i ett buskage. Vid det här laget har valpkalaset såklart paddlat iväg på egna äventyr och jag ägnar en god stund att famla mig fram innan jag får tag på rätt pryl att hiva upp i famnen. 

Väl inhomhus får jag äntligen på mig glasögonen och kan konstatera att 1. Det är rätt valp med in. 2. Det där lövet jag plockade valppoop med? Well, låt oss bara säga att dess poopplockaregenskaper visade sig vara något mediokra. Minst sagt. Så efter att ha sanerat mig själv, dörrhandtag, valpludd och glasögon släpar jag mig åter i säng. 

Sjunker ner bland kuddar och drar upp täcket till näsan. Vadfalls? Drar några djupa sniff och känner en omisskänlig odör. Klappar lite försiktigt runtom på täcket. Plask. Jodå. Lyfter försiktigt på täcket och klappar mig på magen. Jajamen. Valp har inte bara kissat på täcket nån gång under natten. Valp har kissat på mig. Genom täcket. Och jag sover bevisligen lika djupt som en tjälad bäver om nätterna. 

För att ytterliggare sätta perspektiv på min valptillvaro kan jag även informera om att valp just fixade helt egen frukost också. Alldeles själv. Alldeles själv stod hon nöjt och mumsade i sig sitt egenproducerade valppoop på vardagsrumsmattan. Bra valp reder som bekant sig själv och så vidare. 


Jag ser en röd tråd i mitt nuvarande valpliv. Ett återkommande tema om man så vill. Jag har nämligen redan gått igenom exakt det här för snart 6 år sedan. Precis exakt samma sak. Och jag kan väl inte påstå att jag saknat det så vidare värst mycket även om föremålet i fråga sedan växte upp och blev världens bästa, om än knäppaste, hund.. 






torsdag 30 maj 2019

Valpspektaklets nattliga bravader

Sen senaste inlägget har det hänt ganska så mycket. Ganska så jäkla skitmycket om man ska vara petnoga. Tillexempelvis har inte bara en utan två pyrrevalpungar flyttat in. Våga (Skvalp) flyttade in i september och senaste tillskottet Fira (Kalaset) har knappt bott här en vecka och håller på att göra sig varm i kläderna. Något hon är förträffligt bra på. Verkligen. Särskilt nattetid. Och tidig morgontid.

Som exempelvis igår runt klockan 4 mitt i natten så råkade jag vakna en mikrosekund för sent. För sent i förhållande till när valpspektaklet vaknade vill säga. Därmed hann hon raskt sätta sig och valpkissa på mitt duntäcke. Lustigt hur mycket valpkiss en knappt nioveckors valp innehåller mitt i natten. Minst sagt. Alltså blev det allmän revelj för hela familjen och sängsanering. 

I natt vaknade jag inte en mikrosekund för sent. I natt vaknade jag i precis rätt tid och hann därmed lyfta ut kalaset som valpkissade på gräsmattan. Och valppoopade. Medan jag letade efter en bajspåse lyckades jag slarva bort valppoopet. Det fanns liksom ingenstans. Måste ha varit ett ytterst litet valppoop. Nöjd över min sängräddarinsats smög jag tillbaka in under lakanen och tänkte just somna om när jag i halvmörkret anar hur valpen intar en suspekt om än välbekant position. Japp. Valp poopar. I min säng. Valp är dessutom dålig i magen. I min säng. Valp i sin iver att valpa vidare trampar såklart i den förvånandsvärt stora slaskpooppölen med samtliga fyra tassar innan hon glatt galopperar iväg över duntäcken och kuddar och skvätter kladdigt valppoop högt upp på väggarna. Sängsanering. Igen. Anticimex tillkallad.

Något senare är det dags för morgonrastning med alla fyra. Tar på mig tofflor och beger mig på jakt efter Kalaset som tycker att just precis nu är perfekt tidpunkt för ett valpryck genom hela lägenheten. Får tag på festen och klampar ut i hallen. Ah. Nu vet jag vart den förrymda valppoopen från gräsmattan tagit vägen. Nu vet jag precis. Jag vet nu även att det inte var en mycket liten valppoop. Verkligen inte en liten valppoop. Verkligen inte. Den förrymda valppoopen är nämligen lagom stor för att effektivt kunna spridas ut på en sisådär 48 m2 parkettgolv. Lysande. 

Det här känns väldigt mycket som en repris av Snigelprylens valptid i 2013. Väldigt mycket. Kalaset har också samma förkärlek till att mumsa i sig sitt eget poop. 

Snigels valppoop & pink bravader kan för övrigt läsas om här:





Hur som haver är det lilla kalset väldans gulligt. Med eller utan poop mellan tassarna. 






tisdag 12 juni 2018

Postfuskyngelcomeback och tältpremiär

Nå. Den värsta bitterheten över uteblivna snigelyngel är nu överkommen. Om man får lov att ljuga. Vilket man såklart i vanligheten inte alls får men i ovanligheten precis just här till exempel så får man ljuga precis hur mycket man vill när det kommer till bitterhet. Jag har alltså slutat vara ledsen över att det inte blir små Lyckobebisar och glatt skuttat vidare i värmen *ljug*. 

Nåja. Skuttat vidare har vi gjort. Vi har ju inte så mycket val när det kommer till saker man inte kan förändra. Och för att vara både ledsen och bitter så har vi faktiskt lyckats ha fenomenalt roligt de senaste veckorna ändå. Vi är rätt bra på det där. Att ha roligt. 

Ganska omgående anmälde vi oss till ännu en omgång Out n’ out endurance - fysträning med hund. Vi har alla tre ganska många kilon att göra oss av med. Att vara skendräktig gör visst ingenting för figuren hos nån i det här hushållet. Alltså skuttar vi återigen runt och svettas i skogen och lipar över träningsvärk i hela kroppen mest för jämnan. Tokroligt! Extra trevligt när varje pass numera kan avslutas med ett dopp i sjön! 

Förutom det så hade vi postfuskyngelcomeback på agilityfronten samt tältpremiär i Bollnäs i helgen! 

Jag har nog tältat ungefär två gånger i mitt liv. En gång vaknade jag av kor som gick genom tältet. Andra gången vaknade jag till hälften dyngsur, till hälften ångkokt halvvägs påväg ut genom innertältet. Ingen av upplevelserna fick mig att investera i ett eget tält om man säger som så. 

Men tiden läker alla sår eller gör en bara mer eller mindre dement. Varpå det här med tält numera känns som en alldeles lysande plan. 

Dement eller inte. Men en så dålig idé var det inte. Inga kor. Inte dyngsur. Inte ångkokt. Således måste tälpremiären per automatik få anses lyckad! 



Snigeldjuret tältade like a pro! När det gick upp för henne att vi faktiskt skulle sova i tältet brast hon ut i ett sånt där pyrrefnitter som får bergertårna att krulla sig, tungflärpet att slå dubbelknut runt halsen och ögonen nästintill ploppa iväg likt pingpongbollar av allt glittrigt ögonbus. Himmel och pannkaka så kul hon tyckte det var. När lyckan lagt sig något (i dubbel bemärkelse) så sov hon lugnt och nöjt på rygg i min armhåla precis hela natten. Helt obrydd av det högljudda studentfirandet och bilburnandet som pågick ett stenkast utanför vår dragkedjeförsedda farstu. Like a pro. Och like a sjukt dålig larmhund med för den delen. 

Lusungen var inte lika imponerad. Hon ställde sig resolut vid utgången och undrade när vi skulle sluta töntfnittra och gå och lägga oss inomhus istället. Med stor betoning på just ”hus”. Efter nästan en timmes plågat suckande resignerade hon och tog sin tillflykt in under täcket där hon kränkt rullade ihop sin stukade själ, fnös åt dårskapen och somnade tätt intill. 

Matten gick det lite sämre för. Jag har sedan typ hundra år problem med min rygg. Eller ja, jag har en ryggsjukdom som jag de senaste åren håller i schack med motion, spikmatta och smartare val. Luftmadrass var inte ett smartare val. Alltså sparkade den bakut och nattsömnen blev skapligt kortvarig. Till nästa gång får jag tantanpassa sovandet ett uns bättre helt enkelt. 

Men i övrigt så var det tokmysigt att tälta med tjejerna och jag ser fram emot nästa äventyr med vår lilla tillplattade Mums-mums till tält.



Tävlingen då? Jodå! Jag var alldeles för trött och ledbruten för att vara nervös vilket har visat sig vara en bra sak. Utebliven nervositet alltså. 

Vi diskade oss glatt i de första två loppen tack vare korta raka tunnlar. Avskum till hinderpåfund! Att skicka in Snigel i en sån är som att avfyra en ubåtsmissil i blindo. Ingen kontroll. Ingen hejd. Ingen som vet vart den kommer att slå ner. Det ends man vet är att det mest sannolikt kommer att bli dåligt. Och det blev det. Men hon gjorde mycket annat fint i båda loppen och tog samtliga kontaktfält. Så det så. 

I andra hopploppet fick vi flyt och tog oss runt. Förvånandsvärt nog höll vi en första plats fram tills ungefär halva klassen hade kört. Sen halkade vi ner till en fjärde plats som inte bara räckte till en SM-pinne utan även ett CERT! Kors i tältduken liksom! 
Sista agilityloppet nollade vi men med alldeles för dålig fart - en 8 plats utan pinne. Men oj så stolt jag är över Snigeldjuret! Hon är fortfarande påverkad av sin hittepådräktighet, vaggar ännu mest fram och dras fortfarande med åtminstonne 0,6 kgs övervikt. I princip ingen träning på 2 månader och väldigt mycket hormonellt ludd i den lilla hjärnan. Och ändå så kändes som att vi faktiskt var på samma planet i alla lopp. Minus tunnelmissilen då. Minus den. 






Så trots bitterhet och ledsenhet är vi ganska glada och tokigt taggade på sommarens äventyr och hittepå’n! 










onsdag 23 maj 2018

Ingenting

Ingenting. Tomt. Zip. Nada. Exakt det som dagens ultraljud av Snigelmage visade. Inte ett endaste litet tecken på något valpigt. Inte ett enda. Inte heller några tecken på pyometra eller annat obehagligt och det får man ju liksom vara glad för. Så nej. Det blir inga Snigelbebisar den här gången heller.




Jag har varit rent ut sagt skitledsen sen första ultraljudet men senaste dagarna har jag liksom accepterat att mitt golv inte kommer bli sönderpinkat av små valprumpor. Min soffa kommer att förbli otuggad och jag behöver inte möblera om och bygga valprum av mitt pysselrum.  Jag försöker likom hitta det positiva så att säga. 

Därför plockade jag fram tävlingskalendern och planerade raskt in varenda möjlig tävling i sommar samtidigt som jag insåg att samtliga ligger så långt bort att övernattning är nödvändigt. Därmed beslutade jag raskt att jag och tjejerna ska testa på att tälta på sommarens tävlingar. Oundvikligen klickade jag raskt hem ett tält, liggunderlag och lite annat nödvändigt. Plötsligt kände jag mig sommarpeppad trots valpbrist och ser nu väldigt mycket fram emot att testa på nya äventyr med mina tjejjer! 

Vi hoppas och håller ändå tummarna för att vi blir med valp i år även om den då inte blir hemkläckt. Och det känns faktiskt lika ruskigt spännande som att vänta på egna valpyngel. 

Snigelprylen är satt på omedelbar bantning och eventuell tidigare beviljad dispens från fysiska aktiviteter är indragen med omedelbar verkan. 








söndag 20 maj 2018

Atlantångare med slagsida

Jahopp. Snigeldjuret fortsätter att tro att hon är mest dräktig av alla. Så trött så trött. Lika energisk och alert som en dement sengångare. På promenaderna kan hon i början ösa på och springa runt men efter en liten stund är det som att hittepådräktighetsinsikten slår till med full kraft och hon återgår till att vagga fram likt en atlantångare med slagsida bakom mina knäveck.
Förra året så tävlade hon nästan 30 dagar in i sin förmodade dräktighet. Visst, utanför planen var hon flummigare än vanligt, men hon höll ihop, öste på och tog till och med ett gäng pinnar. Den här gången finns det inte en chans att hon hade varit tävlingsbar. Med lite tur hade hon kanske hållt ihop de första tre hindren. Om ens det. Skillnaden är enorm på henne och besvikelsen likaså. 

 Hon går fortsatt upp i vikt trots att maten inte ökats på, + 0,7 kg i torsdags. Men hon har ingen synlig mage, ingen vidare storlek eller färgförändringar på bröstvårtorna och nog känns hon tom i buken när hon väl är så avslappnad att man kan komma åt att känna. Det hade varit betydligt trevligare för alla inblandade om hennes huvud och kropp hade kunnat vara överens gällande det här med dräktighet eller icke dräcktighet. Faktiskt. Men det är väl lite så den här damen fungerar - alltid mest märklig. Aldrig helt som hon ska. Aldrig förutsägbar. 






måndag 14 maj 2018

And the Oscar goes to...

...Snigeldjuret! 

Vi lekte med ett ultraljud idag. Vilket var en väldigt dålig idé. Dålig idé eftersom det ibland faktiskt är trevligare och mindre hjärtsmärtigt att få leva på hoppet ett tag till. Idag syntes ingenting som ens gav minsta misstanke om valpar. Alls. Tomt tomt tomt. Förvisso är vi bara på dag 23 idag (eller 19 om vi räknar från sista parning) och jag vet att man faktiskt kan missa valpar så här toktidigt. Jag vet ju det. Men ändå. Inte minsta tecken. Veterinären var väldigt säker på det just idag.  Det känns liksom så definitivt. Jag vill ju så gärna ha den här kullen, jag vill så gärna ha en liten egen snigelbebistik. Det är liksom det som är poängen med hela alltihopet. Så gärna att det faktiskt gör ont. Normalt funtade människor fattar kanske inte sånt här. Fattar inte hur viktiga mina hundar är för mig men för mig är de hela min värld. Jag klurade så länge så länge på om jag skulle ta en kull på Snigel. Först ville jag veta att hon var frisk, sen ville jag vara säker på att det här verkligen var något jag både vågade och ville. Det jag glömde klura på var exakt hur jobbigt det skulle vara att gång på gång få veta att hon är tom. För jäklar i min lilla sönderskavda låda vad jobbigt det är. Jag kan inte låta bli att bryta ihop en sväng och gråta mig hes av ledsenhet och uppgivenhet. Än en gång. Den här gången igen. Det verkar inte bli någon liten Snigelbebistik till mig....eller någon annan. 

Vi ultraljudar såklart i nästa vecka igen. Såtillvida hennes superdräktighetssymptom inte har klingat av tills dess. För nog uppför hon sig dräktig allt. Nog gör hon det min lilla skådespelerska.