tisdag 3 april 2018

Traska traska liten kust

Mina fina två och jag gjorde förutom att tävla något som vi är ganska bra på - vilsetut i naturen. Fast den här gången lyckades vi sämre än vanligt. Vi promenadtutade ett gäng mil längs med gotlandskusten i olika omgångar under dagarna. Offantligt vackert. Hundigt perfekt. Men vi misslyckades fatalt med det vi gör bäst - nämligen vilsetutet. Det visade sig nämligen vara nästintill omöjligt att gå vilse när man följer en strandkant. Även för oss som annars har ett lokalsinne som en bäver i en centrifug. Besvikelse! Men vackert var det och vi hade som vanligt fantastiskt kul tillsammans när vi traskade över stränder, lullade på skogsstigar, balanserade på stenar i vattenbrynet,  klättrade på smala stenstigar för att titta på utsikten, hoppade över bäckar, fikade i solen, lekte jage längs med grusvägar och tittade på snäckor i vattenbrynet. 
 


Tjejerna har blivit helt fantastiska på sånt här, visserligen verkade vi vara nästintill ensamma i hela världen, men vid de få möten vi hade (vilket för en berger gör det ännu konstigare - de blir ju lätt lappsjuka om de inte ser folk på en kvart)  så skvallrade de så fint så fint och kom in för att bli kopplade oavsett om vi mötte folk, hundar eller en liten ponny. Värt varenda köttbulle den där hårdträningen vi har roat oss med i vinter. Varenda en. Och jag är så innerligt stolt över alla fina saker och smarta beslut mina flickor fattar. De är liksom så enkla och okomplicerade i så mycket samtidigt som de är totalknäppa och alldeles genomtokiga i annat. En förträfflig kombination vill jag lova! 


































En prestation av enhörningskaraktär

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Fast egentligen precis exakt tvärtom faktiskt. I varjefall när det gäller agility. Framförallt Gotlandsagility. Synnerligen gårdagens Gotlandsagility. 

Jag har haft en agilityopeppsvacka ganska så länge nu. Även om jag älskar vår suveräna coachgrupp varje vecka och vår egna träningsgrupp varannan vecka så är det också den enda träningen som blir av och den enda som (oftast) känns rolig. Tävling känns inte alls lika kul som förr. Och även träningar bjuder stundvis på ledsenhetskänslor. Jag är less på den frustration och irritation agilitytävlingar alltsom oftast ger mig. Less på att bli besviken och framförallt less på mig själv för att misslyckanden gör mig irriterad på mina hundar. Något jag skäms något så sanslöst över. Det tar ju bort hela poängen för oss med agilityn - tanken är ju att vi ska ha kul tillsammans, inte vältra och panera matten i besvikelser, frustration och självömkan likt en stackars slemmig torskfilé. Inte gå runt och känna mig irriterad på att hundarna gör precis det jag faktiskt oftast ber dem om. Det är inte schysst. Och det är inte den hundägare jag vill vara. Jag har världsgrymma hundar på alla plan och vi har så tokigt kul i allt annat vi gör. Men i agilityn har vi liksom halkat snett, rakt ner i en elak lesshetsravin. 

En stor tårtbit i den här misslyckandekakan är min inställning inför varje lopp. Jag är så galet nervös när jag ska starta med Snigel. Varje vareviga gång nuförtiden måste jag kämpa för att inte knäskålsdarrandes rusa och kräkas i belöningslådan i målfållan. När hunden ovanpå det gafflar sitt bästa förväntanspyrregaffel, och verkar ha checkat ut och lämnat planeten sans och balans, vill jag bara springa och gömma mig i en tunnel. Men märkligt nog är jag samtidigt alltid alltid inställd på att vi kommer att sätta den där banan. Vi kommer att nolla. Oavsett hur svår den är. Oavsett hur orealistiskt det målet är. Vilket ökar min nervositet och knäskålsdarr exponentiellt. Kombinationen toknervös och överdriven prestationsförväntan gör liksom bara äggröra av allt och inget blir liksom hackat eller malet. Två sekunder efter att jag darrviskat ”kör” så har jag tappat kontrollen över det vrålande svarta ångloket som oundvikligen spårar ur lagom till hinder nummer tre och min besvikelse är återigen ett faktum. 

Efter lite pepp och skäll från grymmaste coachen Heidi kom vi fram till att jag behöver tänka om. Jag måste göra nått annat inför starten. Jag gör nämligen precis samma sak på träning - går in med högt själförtroende kombinerat med mycket nervositet. En kombination jag inte kan hantera. 

Så jag har klurat lite. Jag är nämligen inte alls nervös eller prestationsinriktad när jag tävlar med Lus. Aldrig. Där har vi istället andra saker jag måste jobba med. Men jag har generellt en mycket bättre och mer sund inställning när jag tävlar med henne även om det finns förbättringspotential. Där är jag bara glad om hon tar första hindret. 

Således laddade jag mer mentalt inför gårdagens tävlingar än nått annat. Eller laddade ur kanske jag ska säga. Jag beslutade mig nämligen för att försöka tänka så lite som möjligt som omväxling. Inga tankar på att nolla. Inga tankar på att egentligen prestera. Jag valde ut en sekvens på banan jag upplevde som klurig eller utmanande för oss och fokuserade på att sätta den. Inget annat. Dessutom lade jag in lite mentala ”tjoho!”, ”wooow!”, och ”tjoflärpsåduktigduärdinlillatoka” på utvalda ställen när jag banvandrade som jag faktiskt fick med mig åtminstonne i bakhuvudet under loppen. Och jag bestämde mig för att komma skrattande in i mål. 

Och se på fan. Ja. Fan. Nödvändigt utryck i det här sammanhanget! Men det funkade! Jag var inte nervös. Alls! Vi hade skitkul. I varje lopp. Verkligen. Och vi skrattade oss i mål. Jag kämpade som en liten dåre, det gjorde jag, för att hålla ihop det samtidigt som jag vara kort och tydlig men mitt fokus låg faktiskt bara på klursekvensen och mina små mentala hejaropsplatser på banan. Och det gav resultat. Tokigt bra resultat. Snigel nollade 3 av 4 lopp, i sista lagloppet fick vi 5 fel. Hon satte samtliga kontaktfält. 

Förutom det, som för oss är en prestation av enhörningskaraktär så vann vi båda individuella klasserna. En förstaplats i agility med vårt allra första Cert samt SM-pinne och en förstaplats i hopp med Cert samt vår fjärde SM-pinne i hopp och därmed nog för sm-kval på hoppfronten. 

Jo, det var väldigt små startfält på Gotland. Väldigt. Men man behöver fortfarande nolla och vinna även om startfältet är litet, som någon klokt en gång sagt, så jag tänker vara löjligt sprickstolt över min svarta lilla pärla oavsett vad.  Och ännu mer löjligt sprickstolt över att vi där och då, i fyra hela lopp, äntligen verkade ha knäckt koden och hittat varandra på planen.  Över att vi äntligen kunde få tokfnittra oss i mål med en sån där lyckopirrkänsla i hela kroppen. Fyra gånger. 

Wow på det liksom. Wow. 








torsdag 29 mars 2018

Gotland

Japp! I påsk hänger vi på Gotland! Lite av ett favoritställe att hänga på i tid och otid. Särskilt när det vankas agilitytävling. Särskilt då men även annars! Västkustmänniska med ö-igt ursprung så drabbas jag liksom titt som tätt av ö (och sten!) abstinens! Så de närmaste dagarna ska vi springa på Gotländska stränder, vandra i lågbuskig terräng, glo på sten, äta osunda mängder mat och dricka vin. Alltihopet i utmärkt sällskap. Vi har hyrt ett förträffligt mysigt litet hus ett stenkast från stranden och jag längtar redan efter första sovmorgonen på alldeles för länge. 










onsdag 28 mars 2018

Pyssel i tröttdimman

Hur går det på pysselfronten då? Jodå bara bra! Tackar som frågar!

När vi inte äter obscena mängder våfflor, går vilse i skogen, aktar oss för vithajar på simskolan, diskar oss i agility eller jobbar (jo, vi jobbar faktiskt heltid) så pysslas det för fullt. Att sova har jag rationaliserat bort. Sånt skräp har visat sig ha en menlig inverkan på min fritid. Alltså pysslas det allt som oftast långt in på nätterna för tillfället. Det blir lätt så när man har ett pågående projekt. Svårt att ta en paus då man så gärna vill se slutresultatet. Många av projekten är liksom ganska tidskrävande - detaljerade tryck som jag ska designa från scratch kan liksom ta uppemot en 10 timmar av petande innan jag är såpass nöjd att jag kan börja skära ut vinylen - och det är då det roliga verkligen börjar och man äntligen får se hur det faktiskt ser ut. 

Klockan är då i princip alltid mitt i natten, linserna har torkat fast nånstans i bakhuvudet och ryggen har för längesedan låst sig i fällknivsläge. Hundarna har däckat i varsin vinylhög. Men bli klar måste jag! Och det är nånstans här jag alltid klantar till det - skär ut fel färg, pressar åt fel håll, rensar bort halva vinylen. Ingenting blir nånsin bättre i tröttdimma, men jag verkar aldrig kunna lära mig det ändå. Så tills dess skaffar jag ögondroppar, knaprar nsaid för ryggen och skaffar en starkare pannlampa! 

Under de senaste veckornas sömnlösa nätter har jag bland annat pysslat fram detta:




































tisdag 27 mars 2018

Våffeldagsafton

Speaking off komma i form och slippa hänga i vassen och sånt där i sommar...

...vi får nog ta och tänka om där. Både jag och Lus. Nämligen. I lördags firades nämligen våffeldagsafton i Haknäs. Egentligen behöver jag väl inte säga så mycket mer för alla vet ju självklart vad det innebär. Men bara för sakensskull och för att jag gillar att hålla låda så ska jag förtydliga. 

Våffeldagsafton eller våffeldagen - lite beroende på när man väljer att påbörja firandet är antagligen årets absolut viktigaste högtid (tätt följd av kladdkakansdag såklart). I varjefall när man är i Haknäs*. I Haknäs firas våffeldagen ordentligt. Med våfflor och bubbel. Såklart. Men tro nu inte att det firas med sånna där lagomvåfflor med grädde och sylt på. Nehepp nej. I Haknäs äter man våfflor enligt Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter principen - allt som är gott går att ha på en våffla. I vilken kombination man än önskar. Således försattes vi alla i våffelkoma och gick raskt upp två byxstorlekar i helgen. Våffelkomat var så intensivt att vi faktiskt fick ställa in firandet av annandagvåffla pga våffelmättnad. Men snart laddar vi för ett episkt firande av trettondagvåffla! 

...och för att hänga i vassen i sommar. Det laddar vi nog både mest och bäst inför! 


*i Haknäs finns allt som är världsbra. Bland annat Lussystrarna Myggan och Goa, Mygg och Gomatte, 1,5 kelpies som lite beroende på dagsform är olika bra om man frågar Lus, fyra blådårar och blådårsmatte som även är ordförande (och antagligen enda medlem) i Snigels fanclub. Dessutom finns där fåglar (huh!), axolotlar, fiskar och ett aldrig sinande förråd av bubbel och ostkrokar. Mycket bubbel. Ännu mer ostkrokar. Framförallt till Lus som även har fått en egen ostkrokshink. Dessutom finns inga som helsta hundregler som små sniglar eller löss behöver följa. Inga alls faktiskt. 






















lördag 24 mars 2018

Som en dränkt bisamråtta

Åh nej. Strax april. Strax sommar. Strax bikinisäsong och den enda som möjligens är i sämre kondition än somliga Lusar är matten själv. Trots att vi hållt oss aktiva under vintern med långa skogstutar involverande snöspring, omvänd vildsvinsjakt, ishalkssafari och vildmarksvilsenhet i timtal så har detta inte haft någon vidare effekt på den berömda Lusvalken. Antagligen eftersom vi dels ägnat varje tut åt inkallningsträning involverande obscena mängder gosnask samt att varje kväll avslutats med att matte drabbas av pysseltrans och därmed måste döva sitt dåliga samvete genom att ösa tuggben och aktiveringsleksaker fullmatade med snask över de stackars stackars hundarna. Sånt har en menlig inverkan på Lusens form. Lusens form blir snabbt spolformad. Skapligt lik en fender faktiskt. Snigel å andra sidan är alltid i form förutom den kvarten hon är skendräktig och oundvikligen går upp 7 hekto. Annars är hon alltid smal och fin men lite mer muskler är ju aldrig en nackdel. Om man inte är matten som håller amöbor som förebild såklart. 

Nåväl. I tisdags tog vi tag i det här med simträning. Vi har aldrig simtränat inomhus innan. Simma har vi gjort ute under sommaren. Snigel älskar att simma efter Tut. Lus avskyr att simma men gör det om hon måste och är dessutom den med bäst simteknik. Hon liknar en dränkt bisamråtta som likt en missil målmedvetet söker sitt mål - land. Sen blänghatar hon matte i fem dagar. Men det gör hon rätt ofta ändå. 

Vi styrde snokarna mot Färingsö Hund & Djurcenter. De intet ont anande fröknarna var spända av förväntan och tjoade in i hallen bara för att raskt inse att det här inte var en agilityhall. Besvikelsen var total. Men båda två skötte sig bra och simmade på fint. Även om somliga simmade mer för livet än andra. Lus hade åsikter om den mängd vatten som visade sig vara involverad samt påpekade det osunda med det eftersom där det finns vatten även finns vithaj eller åtminstone sjöodjur. Hon pekade menande på den halvdränkta Snigeln som stod och flinade vildsint för att bevisa sin poäng. Och hon har väl egentligen inte fel. Den där Snigeln besitter både haj och sjöodjursaktiga egenskaper. Det måste jag faktiskt medge. 

Simskola it is! Vare sig de vill eller inte liksom. Det ser liksom inte ut att bli baddäsong än på ett decenium eller två och det verkar ju inte räcka med att springa runt i skogen för att hålla Lusen i form. Odsen att jag lyckas sluta dåligtsamvetesmata hunden är inte särskilt höga, särskilt när Snigel alltid behöver lite extra för att hålla sig fin i hullet och särskilt eftersom jag är rätt övertygad om att Lus skulle kunna ha ihjäl mig i sömnen som hämnd för att hon inte fick kaka. Den risken törs jag helt enkelt inte ta. 

Var därmed tvungen att pyssla ihop en simväska till töserna till alla badrockar, schampon och tutar som måste med. Lus är inte imponerad. Inte alls faktiskt. 













måndag 12 mars 2018

Självförtroendet expressbudades till nordpolen

I lördags var det dags för första agilitytävlingen på fyra månader för Snigeldjurets del. 2 x kontaktfältshelvetesklass på lördagen och 2 x hurmångahopphinderhinnermantaiettendasprångklasser på söndagen. 

Ska ärligens erkänna att jag redan från det att jag lämnade morgonens initiala medvetslöshet kände mig skapligt opepp. Tävlingsopepp. Inte alls det där lilla magpirrandet av förväntan jag alltid känt förr inför en tävling. Den här gången kände jag mest mjäpp för hela alltihopet och längtade egentligen mest ut i skogen för att leka jage bland snödrivorna. 

Men jag samlade ihop mig och vi åkte iväg. Vilket visade sig vara den sämsta idéen jag haft på hela veckan. Och jag har haft rätt många dåliga idéer just den här veckan. Om jag säger att det gick dåligt så är jag väldigt optimistisk och förskönande i min beskrivning. Vi diskade oss på hinder nummer två och sen hinder nummer tre. På Snigels paradgrej. På två styckna baksida hinder - skutt. Det som i princip är det enda jag med säkerhet alltid vet kommer fungera. Det som hon tar på enbart röstkommando. Det som hon alltid söker i varje eviga lopp (och vilket oftast leder till en disk eftersom hindret då nästan alltid ska tas från andra hållet). I lördags kunde hon inte ”ut” på ett enda hinder. Hon till och med pressade sig mellan mig och hinderstödet för att ta fel sida. Hårslitande. Verkligen. Förutom det så hoppade hon gungan, svängde åt fel håll vid vartannat skick och det kändes som att jag hade råkat få med nån annans hund in på plan. Vi förstod inte varann. Alls. Hon brann inte av eller tappade huvudet så som hon gjort tidigare. Hon var följsam, eller snarare försökte vara, men det var som att vi körde två helt olika banor och vi förstod inte varandra överhuvudtaget. Det enda positiva var väl att hon tog kontaktfälten på balansen och två tjusiga slalom. Men annars vart jag mest gråtfärdig över hela pankakstårtan och omåttligt besviken på oss båda. Och självförtroendet slogs snyggt och prydligt in i ett litet paket med rosa sidensören på och expressbudades till Nordpolen. 




Alltså bestämde jag mig för att skippa söndagens tävlingar med risk för ännu fler konflikter, dåligt självförtroende och ännu mer opeppighet på att tävla. Istället ägnade vi dagen åt något vi är betydligt bättre på; nämligen åt att skoga* . Mumrik med matte bistod med sällskap och vi förvirrade oss i skogen och pulsade runt i massa snö i några timmar. 

*Att skoga: konsten att förvilsna sig i timtals i skogens mest oländiga terräng. Extra bonuspoäng om man trampar ner i en tjärn, blir jagad av vildsvin eller fastnar i slånbärsris. Minuspoäng om man kommer hem hel och ren

Herr Mumrik hade agilityläxa att träna på - snabbare starter och stadga. Tjejerna fick hjälpa till och agera både konkurens och störning och jag fick än en gång inse att man verkligen inte kan lära somliga gamla hundar att sitta. 

Den där Lushunden säger jag bara. Hon är liksom i en kategori för sig själv. Hunden man aldrig kan ställa krav på. Hunden med kronisk själslig smärta. Hunden som är mest kränkt i norra europa. Hunden som alltid gör exakt som hon vill eftersom hon dels lever efter devisen ”du kan inte tvinga mig” samt ”jag ska skvallra för mommo” och i slutändan vet precis lika väl som jag att hon alltid kommer att komma undan med att göra precis som hon vill eftersom det aldrig aldrig någonsin kommer att vara någon som helst mening med att ta fighten. Hunden som vid 6,5 års ålder, säkert tusentals timmar av träning från 8 veckors ålder, obscena mängder snask av alla sorter, all träningspedagogik jag besitter, kurser, hårslitande och ännu mer snask fortfarande inte har full förståelse för ordet ”sitt”. Eller kommer ihåg något av de sjuttielva tricks hon lärt sig genom året. Så nej. Man kan faktiskt inte lära alla hundar att sitta. Jag vill å det bestämdaste hävda det. 






Hon hävdar att hon har integritet och djup. Jag hävdar att hon bara vill se mig bli förskottsgråhårig. 

Nåväl. Efter skogandet gick kvällen åt till pysslande och bentugg och helt plötsligt vart klockan återigen mittinatten och jag undrar vart hela helgen tog vägen. Det känns som att det saknas minst 23 timmar på den. 








Köpte nya skrivplattor till klinikens tandavdelning och klockan 23:04 fick jag ett akut behov att piffa till dem lite...