söndag 23 oktober 2016

Blinka lilla muppdjur där...

Lite sådär hastigt och olustigt gick det och blev lite väl mörkt om dagarna och lite väl jättemörkt alldeles för tidigt på kvällarna. Därmed var det oundvikligen dags att göra en djupdykning ner i reflex och blinklådan. En djupdykning som resulterade i mången svordom och mycken besvär. Förra årets fiffiga blinkprylar visade sig ha blivit skapligt ofiffiga. Visst. De blinkade. Bara inte när jag ville att de skulle blinka. Istället vaknade jag mitt i natten i tron att jag fått ett EP anfall när det i själva verket bara rörde sig om tre blinkhalsband som bestämt sig för att spontant börja blinka i otakt 02.43. Tre frenetiskt blinkande halsband som inte längre gick att stänga av heller för den delen. Klockan 03.06 gav jag upp mina desperata avstängningsförsök, stoppade ner halsbanden i en skokartong, virade in spektaklet i en handuk, och stuvade in det hela längst in i garderoben. Nej. Jag kommer inte ladda batterierna igen. Om de nu någon gång skulle behaga dö vill säga. Vi är nu inne på fjärde dygnet och jag måste ändå få ge ebay lite cred för hållbarheten. 

Nåväl. Ytterliggare djupdykning i mörkersäkerhetslådan resulterade i ett gäng tjusiga reflexvästar. Strålande! Om det inte vore så att jag oftast har sele på hundarna och att det blir så förbaskat knöligt med det ovanpå västen. För att inte nämna hur opraktiskt det är när man förutom sele och reflex även vill slänga på dem ett regntäcke när det slaskar som mest. Det är även ganska opraktiskt när samtliga hundar blir såpass rörelseförhindrade av alla lager kläder att de får vandrandepinnar att framstå som akrobater. 

Alltså kände jag att det var dags att investera i något vettigt och blinkigt. Det kan även ha varit så att de sved lite i shoppingtarmen. Särskilt när nu Orbiloc haft den goda smaken att tillverka blinkprylar i både rosa och lila. Då sved det lite extra. 

Övervägde en sväng att börja med att bara köpa en för att naivt nog försöka skona plånboken ett tag och köpa de andra senare. Men sen började jag fundera på vem utav hundarna man skulle placera den på. Den med störst risk att befinna sig mitt i trafiken? Den  med störst risk att simma iväg efter en älg? Den som klär bäst i rosa? Den med lägst livförsäkring? Den som ligger i riskzonen för vild lek på motorväg? Så många märkliga tankar blev det av det hela att jag raskt samlade på mig tre stycken och åkte hem.

Väl hemma ägnade jag 47 minuter åt att få elva nervösa sammanbrott innan jag fick erkänna mig besegrad. Att montera de däringa blinkprylarna visade sig vara en lite mer avancerad övning än vad jag hade räknat med. Tillslut gav jag upp för stunden och övervägde att helt sonika låta hundarna svälja varsin. Tydligen ska de ju synas på ruskigt långt håll så just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé. 

Idag gav jag mig på det igen och efter bara 7 minuter, två brutna naglar, 5 svordommar så hade jag löst problemet och nu blinkar flickorna så fint så fint. 



lördag 22 oktober 2016

Ännu en bokstavskombination

Flest hoppinnar innan man dör vinner? 

Förra helgen släpade vi oss, skapligt motvilligt faktiskt, ur vår varma säng. Drog på matten elva par långkalsonger, fyra underställströjor, kamelhårsmammelucker och allt annat jag kunde hitta som såg ut att kunna utlova någon form av värme. Föregående helgs väder som till och med bjöd på t-shirtvänliga temperaturer fram på eftermiddagen var liksom som bortblåst. 

Likt en michelingubbe vaggade jag ut till bilen med tre morgontrötta hundar i släptåg där vi sedan styrde nosarna mot Nacka BK. Väl framme började jag fundera på lämpligheten med antalet lager kläder och hur det eventuellt skulle kunna ha en negativ inverkan på det dära springiga man förväntas ägna sig åt i den här sporten. Problemen började redan när jag inte kunde böja mig ner för att plocka upp bilnycklarna jag hade tappat på marken. Missförstå mig rätt, Jag gillar vinter. Jag gillar kyla. Jag gillar att klä på mig arton vinterlager med kläder. Jag gillar agility. Ja ´g gillar bara inte när man är tvungen´att kombinera de där sakerna. Jag har tillräckligt svårt som det är att inte se ut som en valross med liggsår när jag guppar fram på planen. Jag behöve rinte lägga till en vadderad bodysuit på det där liksom. 

Således gnällde jag på kylan. Jag klagade på mina kliiga kamelhårsmammeluckor och snyftade åt det oundvikliga mösshåret jag skulle bli tvungen att reda ut senare på dagen. Sumsummarum så var jag inte riktigt mitt bästa jag. 

Snigelprylen var däremot absolut definitivt sitt bästa jag. Om man frågar henne. Man skullle även ha kunnat få medhåll utav mig på den fronten om man hade frågat efter första loppet. För jajamensan vad bra hon var. Så bra vi var. Ingen brann. Ingen bröt höften. Ingen tappade hjärnan. Och håll i ullmössan. Ingen av oss diskade sig heller. Nix. Vi gick in och körde ett ganska så snyggt (för att vara oss) och flytigt lopp med exakt precis noll fel och en tid som räckte till en andra plats och Snigelprylens femte hoppinne i klass 2. Därmed blev hon ännu en titel rikare. Hoppsan!

I nästkommand etvå lopp så gick det väl ungefär så som det brukar. Bergerhjärnan brann. Matte huvudet exploderade. Vi var så sämst som bara vi kan vara och det blev små franska pannkakor av exakt precis allt vi försökte oss på (förutom en liten tysk som vi fick till. Men å andra sidan hade vi redan lyckats diska oss på tre olika ställen så den gills liksom inte riktigt ändå). 

Tänk om vi hade kunnat vara lite mer konsekventa i vårat agilityflärpande. Tänk om vi hade haft färre härdsmältor och mindre galenskap. Tänk om. 

Tänk om vi hade kunnat få till de däringa förbaskade kontaktfälten också. Nu när vi ändå är ute och tänkommar menar jag. 

Nå ja. Vi har i alla fall kul. Väldigt kul till och med. Och vi blir ju inte alls ledsna när det då och då lyckas trilla in en liten pinne bara sådär hux flux. Inte alls ledsna. Ännu gladare blir jag över de tillfällen där vi faktiskt har lite sammarbete på plan. De tillfällena är liksom världsbäst och alldeles oslagsbara. 

Duktig liten pryl som nu får lägga til lännu en bokstavskombination i sin samling. 
RLDN RLDF RLDA AgD I AgHd I AgHd II Bielza de la Prizzi Petit Norvégien.

Dessutom är hon ju så galet söt.



måndag 3 oktober 2016

mest perfekta lagnamnet

Nu tävlar jag och Snigelprylen endast individuellt i agility men om. Om vi någonsin skulle hitta nån som vill tävla lag med oss som har samma inställning till det här med agilityflärp och tjoho som vi har så har jag det alldeles utomordentligt mest perfekta lagnamnet. Ett namn vi skulle kunna identifiera oss med. Ett namn vi skulle bära med stolthet. Ett namn som skulle passa oss som handen i handsken.


Voilà!



Any takers?

ett helt nytt lågvattenmärke


Häromnatten nådde jag ett helt nytt lågvattenmärke. Japp. Ett alldeles nytt och glansigt sådant.
Jag fungerar inte när jag är trött. Jag fungerar alldeles särdeles dåligt om jag blir störd i min nattsömn. Blir jag dessutom störd i min nattsömn när jag på förhand är lika trött och utsliten som en fyrbarnsmor som bestämt sig för att ta alla ungarna på en liten utflykt till närmaste shoppinggalleria två dagar innan julafton så kan det liksom aldrig gå bra. Till mitt försvar så är jag vare sig särskilt bra på barn, köer, folksamlingar eller julruscher. Inte särskilt bra alls faktiskt. Jag är inte heller särskilt bra på att bli störd i min nattsömn.


Häromnatten vaknade jag utav det enda ljud som kan väcka en död, förutsatt att den döde är en före detta hundägare. Ljudet av en hund som kräks. Sätter mig käpprakt upp i sängen och spanar vilt omkring mig. Puh. Ingen som kräks i sängen i varje fall. Nä. Den vomerande hunden höll sig tacksamt nog på golvet. Den vomerande hunden visade sig vara en Fisk som glatt vände ut och in på sin arma mage för att sedan lika glatt mumsa i sig hela härligheten. Två minuter senare upprepade hon proceduren bara för att ytterligare 2 minuter senare göra om konsstycket igen. Släpade mitt arma jag ut i köket och slet med mig ett par meter papper och städade upp den obefintliga spyan från det renslickade golvet. Fisken kröp in under sängen och somnade om. Jag gjorde samma sak och försjönk snart in i medvetslöshet. En medvetslöshet jag lika raskt ryktes ur av en återigen hulkande hund. Innan jag hann trassla mig ur lakanet hade hon glatt mumsat i sig hela härligheten. Igen. Hon var pigg och glad och jag kände mig inte särskilt bekymrad över hennes hälsa där och då. Alltså slocknade jag igen bara för att återigen bli väckt av en spykavalkad som jag återigen inte han torka upp. Även min skapligt omtöcknade uttröttade hjärna började ana ett visst mönster.


Tillslut gav jag helt enkelt upp. Jag var så trött. Så innerligt trött. Så trött att jag helt enkelt inte orkade kasta mig ur sängen i ett desperat och misslyckat försök att hinna fram till spyan innan hunden han slaffsa i sig den. Alltså gav jag upp. Och somnade om. Bara för att återigen vakna till hulkljud följt av slaffs och smaskljud bara för att somna om och återigen bli väckt. Om och om igen. Jag petade in öronproppar. Jag drog kudden över huvudet och tillslut. Till slut, klockan 05.23 då jag balanserade på vansinnets rand , låg jag i sängen och vrålade desperat åt stackars hunden "Kan du spy tystare!!" följt av "sluta smaska!". Japp.


Lågvattenmärke. Jajamen. So much för öm och vårdande matte. So much för omtanke och tyckasyndom. Nix. När min nattsömn blir störd då är jag liksom inte människa längre. När min nattsömn blir störd så slutar jag fungera normalt. När min nattsömn blir störd är jag ärketypen av en ganska så egocentrisk och vidrig människa. När min nattsömn blir störd så finns det inte en enda gnutta tålamod kvar. Nix.


Fisken mår för övrigt fina fisken och golvet blev rensvabbat så fort jag återfick medvetandet. Bara så att ni vet. Och nej. Jag har inga barn. Bara så att ni vet.

Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst

Nämen tänk om jag skulle ta och tävlingsrapportera lite igen då. Lite sådär för ovanlighetensskull. Igår var vi på Stockholmsavdelningen och flärpte lite agility.



Redan i första agilityloppet fick jag upp förhoppningen om att vi kanske möjligens skulle kunna reda ut någonting den dagen. Självfallet diskade vi oss. Något annat hade vi liksom inte planerat. Det vi däremot inte hade planerat var att hunden skulle ta samtliga kontaktfält, göra ungefär exakt precis det jag sa samt att undvika att brinna upp. Det hade vi inte planerat. Vilket gjorde hela alltihoppet ganska så chockartat. För förutom en liten liten disk ungefär mitt i där matte missade att skicka hunden runt ett hinder eftersom hon var så fokuserad på att hund skulle ta kontaktfältet så tog vi oss faktiskt runt banan. Förutom den där lilla diskdetaljen då. Men den gills faktiskt knappt. Helt plötsligt kändes det som att min hund liksom var tillbaka. Äntligen!



Sen var det dags för agilitylopp nummer två. Och redan vid hinder nummer två insåg jag att den där känslan av att ha fått tillbaka min hund mest bara var ljug och hittepå och en märklig villfarelse. För redan där, där vid hinder nummer två så brann bergerhjärnan upp och vi diskade oss redan innan det roliga hade börjat. Snigel brann vidare och hoppade lite valfria hinder innan jag lyckades hala in henne och skutta oss igenom resten av banan som hon bitvis redde upp ganska så skapligt bra. Jag tror baskemig hon tog samtliga FYRA kontaktfält. Ja. varför nu någon någonsin kan tycka att det är lämpligt att ha fyra stycken tillfällen till att flyga av ett kontaktfält på en och samma bana kan man ju fundera på. Men hon tog dem i varje fall. Allihop. Möjligtvis med endast en gorillatassklo men man kan inte vara så kinkig.


Jag bävade faktiskt inför hopploppet. Föregående lopps härdsmälta brukar ju liksom allt som oftast sprida sig om ringar på vattnet och innefatta samtliga lopp varpå ett hopplopp som avslut bara kan betyda en enda sak: ofantlig smärta på arma matten.


Den här banan innefattade något så fiffigt som två tillfällen av "valfri tunnelingång". Tjoho på den liksom. Hur vi än gör så kan det ju inte bli fel. Eller? Jag bestämde mig såklart redan på banvandingen för vilken ingång vi skulle ta. Jag gjorde verkligen det. Men sen när hunden väl brakat iväg över starthindret och jag redan vid hinder nummer fyra måste göra min första räddningsaktion för att förhindra hunden från att löpa amok och bränna av åt motsatt håll så blir jag så illa tvungen att hiva in henne i "fel"tunnelingång. Denna lilla avvikelse från ursprungsplanen orsakade en smärre systemkollaps hos den arma matten som sedan ägnade resten av banan åt att bara försöka hänga efter hunden som likt en komet på autopilot brände iväg genom banan. Turligt nog verkade det som att hunden hade varit med på banvandringen och därmed likt en rutinerad orienterare verkade ha nästintill stenkoll på vart hon skulle. Tur. För jag hade verkligen ingen aning. Ett par gånger vände hon sig om, fulsnurrade, bara för att kolla så att den arma matten hängde med. Men det hela resulterade märkligt nog i ett nollat lopp, en andra plats och vår fjärde pinne i hoppklass. Hoppsan. Ibland är det bra att bergern kan tänka själv. Ibland.


Tyvärr lyckas jag inte lägga in några filmer i inlägget men ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut. Eller nej. Gör inte det förresten. Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst. Det blir roligare då.



måndag 26 september 2016

Kan man inte samla på pinnar...

Nå hur går det för oss på diskfronten? Jorå. Tackar som frågar! Sen sist har vi tippexat bort inte mindre än fem pinnar. Bra va? Det börjar verkligen kännas som att det hela är på väg åt rätt håll. Rätt som i pinnfritt. Och det måste ju egentlige vara en bra sak. För vem vill egentligen ha en massa pinnar på sitt samvete? Låter ju ungefär lika otrevligt som att ha käppar i hjulet liksom.


Förra helgen körde vi totalt 5 lopp och faktum är att vi på något magiskt vis inte ens diskade oss i alla fem. Nä. Faktum är också att vi inte heller nollade ett enda lopp heller. Ännu ett faktum är det faktum att Snigel inte missade vartenda kontaktfält. Faktum är att hon istället satte fler än vad hon missade. Däremot så roade hon sig kungligt med att slarva bort sig i lite slalompinnar. Matte roade sig minst lika kungligt med att slarva bort ett par byten och slarva iväg hela Snigel in i fel tunnelöppning ett par gånger. Men som sagt. Vi diskade oss inte i alla lopp och med tanke på hur sanslöst dåliga vi är på att få ihop saker och ting just nu så får jag faktiskt känna mig ganska så nöjd med att lyckas ta oss i mål med futtiga fem fel. Särskilt eftersom jag vid målgång var helt övertygad om att hunden hade satt vartenda kontaktfält och att vi därmed hade nollat loppet. Tyvärr hade vi ju inte gjort det men det är liksom känslan som räknas. Och känslan var riktigt bra i just det där loppet jämfört med allt flams vi ägnat oss åt. Dessutom var jag även påklädd när vi skuttade ut från planen och det är baskemig en bedrift.


I övrigt så kantades våra lopp utav ganska så färgglatt språk från min sida. Det är nämligen så att varje gång Snigel missar i slalom så vrålar jag "helvete". Inte för att vi får fem fel. Nej nej. Inte för att jag blir besviken. Nej nej. Helvetesvrålet grundar sig helt och hållet i en bävan för den smärta som oundvikligen komma skall. Snigelprylen blir nämligen något så sanslöst frustrerad över att behöva ta om ett hinder. Särskilt ett slalom. Så pass frustrerad att hon alltid måste ta ut frustrationen på mig i form av minst ett känguruskutt och ett välriktat tugg i den extremitet hon kommer åt. Och trots att hon inte är så mycket större än ett par staplade mjölkpaket så är det faktiskt ganska så imponerande med vilken lätthet hon alltid lyckas placera slalomblåmärkena i axelhöjd. Alltid. Och det gör så ont. Så infernaliskt tokont att jag helt enkelt inte kan låta bli att svära en sväng så fort jag vet att det onundvikliga är ett faktum. Förutom blåmärken så samlade vi även på oss ett gäng femmor för kontakt. På grund av blåmärkena. Vad annars liksom. Kan man inte samla på pinnar så kan man ju samla på blåmärken och efter denna helg så skulle jag kunna påstå att vi faktiskt tagit oss mer än halvvägs till SM. Blåmärkes SM. Jajamen.


Igår tyckte vi att det var dags för lite mer förnedring  tävling. En arla morgonstund som bjöd på två diskar så raska att jag inte ens hann svälja morgonkaffet innan det var klart och dags att åka hem. Första loppet skiljde sig enbart från katastrofen i Frövi på det att jag faktiskt råkade få komma i mål påklädd, men det berodde nog på mer tur än skicklighet. Snigel kom inte ens i mål. Hon började med en rivning på första hindret på grund av alldeles för sent uppdraget landningsställ (hon skyller på dålig service och bristande underhåll, jag skyller på allvarligt maskinellt fel) och sedan fortsatte det i samma anda. Inte ett hinder i rätt ordning. Hon frivarvade värre än på länge och passade på att bränna igenom 19 hinder som en liten bonus samtidigt som hon gapskällde mig i ansiktet och siktade in sig på mitt gäddhäng varje gång hon skuttade förbi. Glad var den. Väldigt glad. Matte var trött. Innerligt trött och skaplig fundersam till varför hon ens släpat sig ur sängen för att medverka i denna galna flyguppvisning istället för att ta en välbehövlig sovmorgon.


Lopp nummer två var skapligt mycket bättre. Skapligt som i att hon bara tog ett extra hinder istället för 19 men ja, återigen hade vi vare sig flyt eller samarbete och det känns som att det skulle vara lättare att dra med sig en bisonoxe med tandvärk in på plan och få till något som skulle kunna likna ett flytigt samarbete. Det enda som blev bra var att jag fick tillfälle att tokbelöna balansens kontaktfält och att jag än en gång kom i mål påklädd.


Vi fortsätter med andra ord på samma tema som vi nu harvat oss igenom sen början av sommaren. Galenskap. Hysteriskt mycket galenskap. En hund som tycker att agility är roligare än livet självt och att allt helt enkelt blir oerhört mycket roligare om inte matte står i vägen och viftar och guppar sig genom plan. Jag verkar knappt kunna reda ut att handla henne rätt över två hinder på en raksträcka i dagsläget och jag börjar faktiskt bli lite ledsen i ögat. Vi som haft ett så fint samarbete. Vi som haft så himlans galet tokroligt tillsammans. Nu är det som att hela hunden checkar ut på egna äventyr så fort hon hör ordet "kör" på tävling och jag mest ägnar mig åt att komma undan huggtänderna och hålla i underkläderna. Lite sorgligt hela alltihopet eftersom meningen liksom är att vi ska ha kul. Tillsammans. Som ett litet miniteam liksom. Oavsett hur det går resultatmässigt. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lyckas hitta tillbaka.


På träning så kan det ömsom gå lika illa som på tävling, ömsom gå helt fantastiskt. Som exempel så tränade vi på blindbyten och tyskar häromdagen. Något vi i princip aldrig tränat innan. Och visst sjutton gick det vägen. Visst sjutton kunde vi samarbeta. Visst sjutton var vi ett team. Visst sjutton kunde jag tråckla henne över fler än två hinder.




fredag 16 september 2016

så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring

Egentligen borde jag sluta kalla det för tävlingsrapportering. Jag borde verkligen sluta göra det. För att få lov att kalla det för tävlingsrapportering så krävs det liksom att man har tävlat. Och för att få lov att säga att man tävlat så krävs det liksom att man typ har eh ja, gjort det. Tävlat. Presterat. Gjort något som man kanske skulle åtminstone kunna få att se ut som om man gjort det förr.


Det vi gjorde i helgen i Gävle kan knappast kallas för tävling. Totalt 11 lopp. 6 stycken Snigellopp och 5 stycken Luslopp. Inget av det särskilt tävlingsmässigt. Nope. Inget av det ens särskilt agilitylikt faktiskt. På det stora hela så var vi en skuttande katastrof från början till slut och lyckades verkligen inte få ihop många rätt. Jo. Ett par rätt. Snigelprylen satte nämligen magiskt nog ett flertal kontaktfält under helgens 3 agilitylopp. Faktiskt. Antagligen mest av misstag. Men sen var det inte så mycket mer än det.


Lus hade inte ett endaste slalom i kroppen under hela helgen. I varje fall inte inne på tävlingsplan. Inte ett endaste ynkligt litet slalom lyckades hon genomföra på första försöket. Hon skuttade antingen tankspritt förbi eller så ledsnade hon efter två portar och flärpte vidare. Hon har helt enkelt inte tid och ser alltid lika förvånad ut varje gång de där blompinnarna dyker upp mitt på plan. På uppvärmningen så är det inga problem. Då älskar hon slalom. Men så fort hon äntrar plan försvinner liksom hela slalomkonceptet ut ur hennes söta lilla huvud. Ingångarna på helgens slalom var allihop så himlans trevliga och inbjudande att det enda som saknades var att rulla ut en röd matta samt presentera hunden med en guldgraverad inbjudan. Men nej. Istället hamnade jag i en intensiv diskussion med Lus varje gång vi hamnade vid ett slalom.


- Slalom!
- Eh nej.
- Men eh jo! Slalom!
- Nej.
- Men ta slalom.
- Du kan faktiskt inte tvinga mig. Jag är en kännande individ och du har inte rätt att ställa krav på mig.
-Eh alltså jo. Slalom ingår i agility. Du gillar agility. Du gillar slalom. Man måste ta slalom om man ska köra agility.
- Eh nej. Nu känner jag mig faktiskt lite kränkt här så jag tror att jag skuttar iväg och hoppar ett annat hinder faktiskt så kan du ta slalom själv.
- Lättkränkta Emounge.


Så nej. Det gick inge vidare för mig och Lus.


Det gick definitivt inte någe vidare för mig och flärpmuppen Snigel heller för den delen. Hunden ägnade återigen helgen åt att vara spritt språngande galen på plan och flänga runt som en tornado med tandvärk. Jag gormar "ut" och viftar mot närmaste hinder. Hunden nickar glatt i samförstånd, gör en U-sväng och bränner av mot en tunnel på andra sidan planen. I varje lopp. Jahopp.  Som bäst lyckades vi väl få till en sisådär tre hinder på raken i rätt ordning. Som bäst. Resten var rent ut sagt en katastrof och jag började liksom fundera på om det inte snart börjar bli dags att tvingas att börja lämna tillbaka pinnar.


Efter ett visst antal lopp som mest ser ut som att man aldrig någonsin tränat agility så kanske man blir återbetalningsskyldig? Pinnretur liksom. Kanske i samband med prisutdelningen efter att man delat ut pinnar till dem som förtjänat dem så listar man upp de som är inne på sitt sexhundrafemtielfte frivarvsgrundadedisklopp och därmed måste lämna tillbaka en pinne. Ta med er tippex och tävlingsbok så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring liksom. Det skulle i varje fall förklara varför man inte kan lägga ner den här skitsporten. Hamnar man på ett minusantal med pinnar så måste man strafftävla tills man samlat ihop tillräckligt många pinnar för att hamna på plus minus noll innan man kan lägga ner och byta sport. Det börjar liksom bli dags nu för så som vi håller på så reder vi helt ärligt inte ens ut en blåbärsbana och jag vet verkligen inte varför det har blivit så här.


Den 18 juni drog hon sitt första frivarv. Sen dess har det liksom rullat på och jag lyckas verkligen inte samla ihop det hela. Sen hjälps det väl inte att jag istället har börjat bebishandla henne på ett sätt jag aldrig gjort tidigare eftersom jag aldrig hunnit med henne. Nu är hon ännu snabbare och hur jag tror att jag ska hinna ligga framför henne och framförbyta henne genom en hel bana bara för att minska möjligheten till att fatta egna beslut går lite över mitt förstånd. Det funkade liksom inte förr, varför skulle det fungera nu? Men eftersom henne hjärna brinner av redan efter hinder nummer tre och hon har tappat bort den lilla hoppteknik hon faktiskt hade lärt sig bemästra så innebär det följaktligen att hunden landar 6 meter efter varje hinder hon tar och därmed är hon ute och paddlar i spenaten så långt från mig hon kan komma. Därmed hittar hon på en hel ocean av nya spännande vägar att ta alldeles själv. På alldeles eget initiativ. Med lite tur springer hon på mig någonstans i mitten av banan, smockar in ett par gorillatassar i min rygg, och flärper sen vidare likt en missil med slagsida på eget uppdrag och jag trillar i mål med nitton nya blåmärken och elva tjusiga bitmärken (se bild nedan tillexempel, där kan man faktiskt börja räkna blåmärkena)) . Suck




Duktiga Marie Andersson lyckades för övrigt fånga cirkusen på bild. Stort tack för det!