tisdag 16 augusti 2016

nu springer du för i helveteeeeeeeeee

I sann viärtillbakaochgörprecissomviegentligenbrukargöra-anda så tävlade vi även i söndags. Agility. Vad annars?

Snigel har ju haft tävlingspaus i 5 veckor nu eftersom hon fick ont/blev stel i ländrygg och karpalled efter tävlingen i Fagersta. Frågar man henne så var pausen helt vansinnigt onödig och matte är fullständigt dum i huvudet. Frågar man mig så känner jag mig ganska nöjd eftersom hunden nu verkar vara både stelfri och smärtfri. Lika galen som alltid men det är ju inte ett tillstånd som påverkas det allra minsta oavsett hur ont hunden har ändå. Med andra ord är galenskap en ypperligt dålig barometer i Snigelsammanhang.

Jag hade inga som helsta förväntningar för dagen. I varjefall inga positiva sådana. Men jag hade däremot en hel drös med ytterst spännande potentiellt möjliga scenarion.  Fast som sagt. Det involverade liksom ingenting som egentligen var särskilt framgångslovande på planen om vi säger som så. Snigelprylen har ju fortsatt att flärpa halvt ihjäl sig på träning. Inget bra flärp. Inte bra alls. Har jag sagt höger så har hon bränt av åt vänster. Har jag sagt genom så har hon istället flugit över fyra hopphinder. Kontaktfältsträningen behöver jag väl inte ens nämna. Sumsummarum så har vi haft samma förutsättningar till långlivad symbios som en utsvulten bengalisk tiger och en spädgris.

Så sannolikheten att vi skulle lyckas ta oss igenom en hel bana i rätt ordning, tillsammans, var väl ungefär lika troligt som att lyckas stoppa tillbaka kaviar i en kaviartub. Alltså banvandrade jag och letade diskmöjligheter. På de sekvenser där jag såg klara diskmöjligheter hittade jag på en egen sekvens som vi då skulle köra för att snabbt göra nått rätt, samarbetsaktigt och belöningsbart innan vi brände av planen och gömde oss längst in i tältet. Jag planerade även för hur jag skulle bete mig om hunden drog iväg på ett eget frivarv. Bästa alternativet torde vara att snabbt dyka in i en tunnel och lägga mig i fosterställning och kvida som en skadeskjuten bäver tills hunden behagade återvända till jorden.

Behöver jag säga att jag blev både förvånad och överbevisad. Förvånad över utfallet och överbevisad om att min hund faktiskt är ganska så skitbäst ibland. På 29,31 sekunder lyckades Snigeldjuret köra sitt antagligen bästa hopplopp någonsin. På 29,31 sekunder lyckades mattemojängen springa sitt allra snabbaste agilitylopp någonsin. För att vara en blekfet, kort, astmatiker såklart. Som vi sprang! Och så rätt det blev! Förutom de där evinnerligt vida svängarna som Snigel alltid och oundvikligen ägnar sig åt så fanns det liksom inte så mycket utrymme för förbättring. Känslan när vi gick i mål. Tillsammans. Dessutom rätt mål. Inte målet på andra banan. Den känslan var lite obeskrivlig. För jädrar i min lilla låda vilket sammarbete vi hade. Jag slutade tänka och bara sprang. Vilket visserligen kanske mest berodde på att vår kära agilityfröken stod vid sidan av planen och skrek sig blå och jag därmed inte vågade något annat. Meningen "nu springer du för i helveteeeeeeeeee" kommer för alltid att eka genom mitt huvud varje gång jag bemödar mig med att röra mig snabbare än den amöba jag egentligen är. Uppenbarligen hade den önskad effekt.

Eftersom loppet inte finns på film så kommer jag envist hävda att jag sprang toksnabbt och att loppet var så tokvackert att man fick tårar i ögonen. Finns det inte på film så finns det inte på film liksom. Så ni får helt enkelt lita på min ytterst ödmjuka beskrivning.

Det hela räckte visst till en andraplats samt Snigls tredje pinne i hoppklass 2. Hoppsan. Ibland är hon allt bra magisk.

Sen väntade agilityloppet. Och ja. Vad ska jag säga? Magin gick liksom över. På banvandringen så ägnade jag mest tid åt att gå mellan hinder 1-3. Hinder 3 var balansen. Således fanns det liksom inte egentligen så mycket mening med att trötta ut sig och banvandra resten alls faktiskt. Men mot bättre vetande gjorde jag det ändå och fylldes av en alldeles jättepirrig längtan att få lov att springa hela banan. Alla hinder. I rätt ordning. Med kontaktfält. Men nej, vi vet ju alla hur bra just det där går med flygprylen för närvarande.

Bestämde mig för att vi ändå skulle lyckas sätta det där förbaskade kontaktfältet på balansen, om jag så skulle behöva hockeytackla hunden. Jag ville ju så gärna testa resten av banan. Alltså fick jag för mig att vråla "stannaaaaa" i ren desperation när Snigel närmade sig kontaktfältet. På en mikrosekund så stannade  hunden. Hon plirade lite förvånat på mig där hon lydigt hade stannat en halvmeter norr om kontaktfältet innan hon tog sats med allt bakbensskutt hon kunde uppbringa och seglade elegant över hela jäkla kontaktfältet och landade någonstans strax sydväst om nordpolen. Jahopp. Det var den banan det. Jag kom liksom av mig litegran och glömde helt bort att plocka upp hund och hiva upp henne på balansen igen. Istället sprang jag förvirrat vidare som en yr höna tillräckligt länge för att hon även skulle flyga över A-hindrets kontaktfält. Fan.

Nåja. I den här takten kommer vi att ha 100 pinnar i hoppklass innan vi lyckas sätta ett enda kontaktfält. Skitsport.




ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus

I lördags var det äntligen dags för agilitytävling igen efter ett alldeles för långt uppehåll. Tävlingsdjuret i fråga var denna gång fröken Lus som hade två starter i agility samt en start i hopp att se fram emot. Eller ja, se mot i varjefall. Huruvuda damen ser fram emot saker är liksom alltid lite av ett frågetecken.

Lus är ju som hon är och man vet ju aldrig riktigt vad man får med henne. Jag är fortfarande lite sådär fjärilspirrigt lycklig över att hon överhuvudtaget ens kan tänka sig att så mycket som snegla på ett hinder. Så förväntningarna på att hon överhuvudtaget ska kunna bemöda sig med att starta på tävling är ännu ganska så skapligt låga. Men det gick ju ganska så bra sist vi tävlade vid midsommar. Det gjorde ju faktiskt det. Men som sagt, bara för att något har funkat med fröken så betyder det inte att det komme funka igen.

Så döm om min förvåning när fröken inte bara kampar med leksak innan start utan dessutom glatt skuttar fram över planen åt rätt håll och efter en liten stund så inser jag att hon även morrar i svängarna. Gladmorrar. Så mycket hon bara kan. Att hon sen inte tog slalom är liksom bara en liten larvig detalj i sammanhanget. Lus tar nämligen nästan aldrig slalom i bana. Och eftersom jag är medveten om det så hade jag redan på förhand planerat att diska oss vid slalom för att få tillfälle att ta om hindret före och träna på just den ingången. Vilket vi alltså gjorde. Sen gladmorrade hon sig igenom resten av banan. Och jag skuttade glatt flämtandes och fnissandes efter av lyckopirrighet.

I andra loppet fanns det inget slalom med. Varpå matte i en mikrosekund fick upp ett litet hopp. Men bevisligen så kan man diska sig ändå. Även fast det inte finns ett slalom med i bilden. Vi missförstod varandra och Lus var kanske liksom lite väl glad och ärthjärnsflärpig och inte sitt sedvanligt uppmärksamma jag och hoppade ett hinder åt fel håll. Men vi var liksom lika lyckliga för det. Särskilt Lus. Lus älskade agility. Hon gjorde faktiskt det.

I sista loppet så trasslade det till sig redan i start. Lus tjuvstartade vilket följdaktligen ledde till att jag inte kund eutröna vem utav oss som var mest förvånad över det. Men förvirringen var total. Jag sprang åt ett håll, Lus åt ett annat, innan vi lyckades mötas vid gungan och bränna av några felfria hinder innan vi snubblade in i slalom och fick traggla om skiten. Efter slalom hade vi 3 hinder kvar till mål. Tre hinder som Lus helt sonika brände förbi för att whippetskutta sig rätt in i belöningslådan. Huh? Lus? Smita på belöningar? Belöningar som inte ens består av mat utan bara en ensam liten leksak? Vad händer med världen egentligen? Men där och då så kunde jag inte annat än att brista ut i ett gapskratt. Hela altihopet var bara så fantastiskt komiskt att jag liksom inte kunde sluta skratta på minst en kvart.

Tre diskar och en glad tjuvstartande, ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus. Kan det liksom egentligen bli så mycket bättre? För en glad Lus. En riktigt glad Lus. Det är något man egentligen ser alldeles på tok för sällan.



torsdag 4 augusti 2016

alldeles helt slututmattad i huvudet

Att gå en promenad med Snigelprylen de senaste månaderna har varit en alldeles genomvidrig upplevelse nästintill varje gång. Från att ha ägnat större del av sitt liv till att gå fot, hålla ögonkontakt så att man nästan ledsnar på henne, aldrig dra i kopplet och bara vara helt fantastisk på promenaderna så har hon nu förvandlats till något helt annat. Något annat jag liksom inte ens vet vad jag ska göra med. De tappahuvudet tendenser som hon visat på tävlingsplanen har nu även genomsyrat våra promenader. Hon går än hit, än dit. Ena sekunden travar hon fint vid min sida för att i nästa sekund snabbt som ögat slinka bakom mina knäskålar bara för att ställa sig och glo ut i tomma intet på andra sidan om mig, helt obekymrad över de brännsår kopplet just lämnade i mina knäveck. Från att ligga på rätt bra framåt i kopplet kan hon plötsligt börja sacka efter och långsamt släntra bakom mig samtidigt som hon translikt ser sig om. Ena sekunden går hon så fint brevid mig, tigger godis och sköter sig alldeles strålande för att bara en mikrosekund senare kasta sig huvudstupa in i en buske och bli helt okontaktbar. Från ingenstans kan hon bara streta iväg ut i kopplet och ställa sig på en grästuva och liksom bara stå och glo. Hon byter håll och sida under promenaden oftare än vad man behöver byta fil i rondellen runt Triumfbågen och jag blir liksom alldeles helt slututmattad i huvudet över hennes oförmåga att behålla någon form av fokus i mer än trekommasjuttifemsekunder. Hon är glad som tusan, flärper på precis som vanligt och tjohoar sig fram genom dagarna. Men hjärnan verkar helt och fullständigt ha tagit semester och hon har blivit en större fara för sig själv och resten av omgivningen än vad hon någonsin har varit.

Men nu tror jag att jag har kommit på det. Nu tror jag att jag vet vad det är hon egentligen pysslar med. Hundprylen måste ha börjat spela Pokémon Go. Någon annan förklaring kan jag faktiskt inte finna. För baskemig om inte hunden beter sig exakt och precis så som alla andra Pokémon Go spelare verkar göra.

Skjut mig
Mvh uppgiven matte.



onsdag 3 augusti 2016

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

Jag är ganska så säker på att jag har skapat monster. Jajamensan. Tre stycken till och med. Alldeles själv. Bad- och Tut-monster. Alla tre.

Vaddårå kanske ni tänker nu. Vaddå monster? Mer monster än vanligt menar du?

Jo, att Fisk varit badgalen sedan förra året är ju liksom ingen hemlighet. Alldeles sprittsprångande badgalen, Sedan lade vi till det här med Tut. Tutgalen. Tutgalen Badgalen Fiskpinne. Gud hjälpemig.

Och eftersom jag ständigt lever efter devisen att mest helt enkelt är bäst och att man ju inte har så mycket roligare än man gör sig så lyckades jag ju efter mångt om mycket även förvandla Snigeldjuret till en badgalning. Vilket nästintill per automatik ledde till att även hon blev en Tutgalning. Vilket nästintill per automatik innebär att jag är rätt rökt som matte. Faktiskt.

För nu har jag nämligen två halvt om halvt skogstokiga hundar som tappar vettet alldeles mer än vanligt så fort vi närmar oss minsta vattendrag. Tar jag dessutom fram en tut eller två är kalabaliken ett faktum. Båda två håller på att fullkomligt krypa ur sitt skinn av förväntan. Tutförväntan. Sedan kastar de sig hals över huvud rätt ut i det blå så fort tutarna lämnat min hand. Väl uppe på land igen drar de en obligatorisk segerrunda innan de sjöblöta kastar sig över mina arma blåslagna lår och trycker tuten i min hand inför nästa kast. Och jag kastar. Gång på gång på gång. Tills jag råkar kasta tutarna väldans nära varandra och tills Snigel råkar simma alldeles så litet för mycket åt vänster och bara råkar ta Fiskens Tut istället för sin egen. Då uppstår problematik. Fisken simmar fram till den ensamt guppande tuten, tar den i munnen. Tutar en gång med den varpå hon oundvikligen spottar ut Tut och simmar förnärmad ensam in mot land. Fel Tut serni. Att tutarna är i princip identiska är inte relevant i sammanhanget. Att det enda som egentligen skiljer dem åt är det faktum att Fisktuten är solblekt och Snigeltuten inte är det. Det är ungefär likasamma som en smärre världskris. Och tuten lämnas ensamt guppande åt sitt öde. Snigel är ju fullt upptagen med att ränna runt med Fisktuten i truten så där finns ingen hjälp att hämta. Och inget lockande i hela världen kan få Fisk att plocka upp fusktuten. Visst, jag får henne glatt att simma dit ut men varje vända ger samma resultat. Ett tutpip sen släpper hon den snabbare än en het potatis. Det här leder alltid oundvikligen till att jag själv får bada. Om jag vill ha med tuten hem igen. Och det vill jag ju såklart eftersom tutar faktiskt numera räknas som hårdvaluta i vårt hem. Alltså får jag ge mig ut i plasket oavsett om jag betänkligt eller obetänkligt glömt eller inte glömt att packa badkläder.

Väl i land börjar hela proceduren om igen. Kasta tut? Japp, jag kastar tut. Gång på gång. Stundvis kommer dock tjejerna skuttandes mot mig utan Tut i truten samtidigt som de uppmanar mig till att Kasta Tut. Men du har ju ingen tut jag kan kasta påpekar jag då. Men kasta Tut! Mäh, du har ju ingen Tut. Men kastadårå vrålar töserna i kör. Jag försöker desperat förklara omöjligheten i deras begäran. Utan vidare framgång bör tilläggas. Efter en stunds argumenterande och oändligt trassliga förklaringar över vilka förutsättningar som krävs för att jag med framgång ska kunna genomföra tutkastaruppdraget lyckas jag tillslut få dem att skutta iväg för att leta rätt på sina tutar.

Och det är här det tredje tutmonstret kommer in i bilden. Tutmonstret som egentigen inte alls gillar tutar. Eller vatten för den delen heller. Medan pyrretjejerna försökt övertyga mig att man absolut visst kan kasta icke existerande tutar långt ut i det blå så har Lus istället lämnat sin plats i solen och raskt letat upp tjejernas tutar. En i taget har hon sedan smugit iväg med dem in i skogen där hon lämnat dem åt sitt öde. Jag vet inte riktigt vad hon försöker förmedla med detta men jag har ju mina aningar skulle man väl kunna påstå. Jag har ju det. Bevisligen är det inte bara jag som drabbas av bergertokarnas tut och badfixering. Bevisligen inte. Den arma Lusen är numera nästintill lika Tutbesatt som systrarna, bara på ett lite annorlunda vis. Minst sagt. Och ni kan ju bara föreställa er vad som händer när flickorna inser att tutarna adressändrat. Och ni kan ju bara föreställa er hur många timmar jag numera ägnar per vecka åt Tuteftersök i både skog och vatten...

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...








torsdag 28 juli 2016

krånglat in skiten i micron och kört den på full effekt

Den där magiska kontaktfältsbågen ni vet? Den där magiska bågen som fick Snigel att sätta tårframkallande fina kontaktfält häromdagen? Ni vet just den va?

Just den kan eller inte kan möjligens eventuellt råka att alldeles strax hamna på tippen. Alternativt så kan eller inte kan matten återfinnas i ett dike ute i obygden med nämnda båge hårt virad kring halsen. Eller möjligens bli åtalad för försök till mordbrand efter att ha krånglat in skiten i micron och kört den på full effekt en vända bara för att jag vill slippa se båghelvetet igen och inte hittar något bättre ställe att göra av med den på. Just saying.

Den magiska kontaktfältsbågen visade sig visserligen ha magiska egenskaper. Så pass magiska att Snigelprylen lyckades hoppa nästintill vartenda kontaktfält utan att vare sig hoppa över själva bågen eller lätta mer än elva centimeter från marken. Så pass magisk visade den sig vara. Istället för att höjdhoppa sig över fälten lärde hon sig snabbt att länga ut hela sig själv likt en välsvarvad pil och genom att skjuta ifrån med tårna och fladdra ett extra varv med tungan så tog hon sig graciöst över hela jäkla fältet i ett swish.  Den visar sig fortfarande ha tårframkallande kvalitéer och sånt där. Bara av en helt annan karaktär än vad jag hade hoppats på. Vredestårar. Tårar av djup frustrtaion och jag börjar sakta men säkert inse att vi aldrig någonsin igen kommer att ta oss igenom en agilitybana.

Därför surfade jag raskt in på nätet och anmälde mig till Knyppling för nybörjare samt  5 HP Kastrullpolering, distansutbildning.  Får nån jäkla hobby måste jag ju ha.

tisdag 26 juli 2016

operation kontaktfältshelveten

Även om Snigelprylen egentligen är satt på lite agilityvila så är det ju ändå i princip nästan alldeles nödvändigt att ändå försöka lösa lite världsproblem. Agilityrelaterade världsproblem. Närmare bestämt ännu ett desperat försök till att få frökens flygcert indraget på permanent basis. För även om det var oväntat kul att diska sig gång på gång på senaste tävlingen på den däringa förkastliga balansbommen så ser jag ju hur jag om inte alldeles för lång tid kommer att bli lite trött på att aldrig någonsin få lov att springa klart en enda bana. Om inte annat så kommer snigelprylen spinna ut i yttre rymden propellerad av sin egna frustration över bristen på tjoho på tävling. Såldes har vi inlett operation kontaktfältshelveten. Igen. 

Hittills har ju vårt problem bestått i att hunden alltid alltid sätter fina fält på träning. Men numera aldrig aldrig på tävling. Vilket har gett träningens känsla lite bergochdalbanefeeling. Men så sist vi var och tränade så lyckades jag få henne att misslyckas. Tjoho tänkte jag. Nu jädrar har vi nått att jobba med. Och jobba, det fick jag. Efter första missen så satte hon inte ett enda. Istället hoppade hon högre och högre och högre. Jag började efetr en stund fundera på om någon hade placerat en externbelöning någonstans högt uppe bland molnen för det där skutten är liksom bara orimliga. Där fick jag liksom. Nu sitter de där förbaskade fälten vare sig på träning eller tävling. Jag och terrierMonica började klura. Särskilt eftersom hennes Samson på samma pass också började hoppa fält på exakt samma sätt som Snigel. Vi klurade och klurade. Skyddsnät? Silvertejp? Elstängsel? Dra en tunnel och tejpa fast den längs med hela balansen så att de helt enkelt inte kan hoppa? Magneter? 

Man kan lära hundar nästintill vad som helst. Allt från att hitta cancer till att sätta på kaffekokaren. Hur förbaskat svårt ska det egentligen behöva vara att få en hund att springa nedför en lång planka  utan att hoppa. Bara liksom springa nedför. Utan hopp. Hur svårt? Mycket. Särskilt om man har med Snigeldjur att göra. Snigeldjur som ägnat hela sitt liv åt att hoppa runt så högt hon kan på sina små gorillatassar. Jag har nog bättre odds att få henne vald till Usas nästa president än att få henne att låta bli att hoppa. 

Nåväl. Skam den som ger sig och agility är verkligen dårarnas sport. Efter en lång diskussion av en rad etiska och oetiska möjliga sätt att få skuttmupparna att sluta göra just det. Skutta. Så landade vi i att ingen av oss har det tålamod som krävs för att träna äkta runnig contacts. Nope. Nix. Lat. Check. Ingen av våra hundar har heller det tålamod och den hjärnkapacitet som krävs för att reda ut ett ordentligt två på två av. Alltså letade vi efter genvägar. Och kom fram till kontaktfältsbåge. Det kändes liksom som något som kanske kunde passa oss. Lite som en blandning mellan att göra luftrummet ovanför kontaktfältet så pass strömförande att hundarna inte törs hoppa och att tejpa fast en tunnel över hela jädra hindret för att inte ge den några möjligheter till utsvävningar. 

Kontaktfältsbåge fick det bli. Och igår gjorde vi premiärpasset. Ganska så lämplig träning eftersom Snigel egentligen agilityvilar och inte ska hoppa och så. Därmed jättelämpligt att träna på att inte hoppa. Eller hur?

Och ser man på. Vilken alldeles utomordentligt magisk pryl den däringa kontaktfältsbågen visade sig vara. Hundarna fattade genast att man skulle springa igenom den. De fattade även genast att man inte alls skulle hoppa över den utan satte så fina kontaktfältsträffar att båda mattarna grät varje gång. De fattade också att när bågen inte stod på plats så gick det alldeles utomordentligt bra att hoppa högt upp i luften igen. Då grät mattarna lite igen. Magisk som sagt. 

Nu ska jag bara se till så att jag får startnummer ett på alla tävlingar så att jag raskt kan smyga dit min lilla båge innan start och tjoffa rätt över balansen utan flygtur och glatt flärpa oss igenom en hel bana. Jajamen. Så tänkte jag att vi skulle göra. 

Det gäller att ha en plan. 











måndag 25 juli 2016

en riktig sommarfloppsdag

Igår var en sån dag. En sån dag där man egentligen bara borde ha dragit täcket över huvudet istället för att glatt och hurtfriskt skutta ur sängen strax efter åttasnåret. Men sådant kan man ju liksom inte veta på förhand. Att det är en dratäcketöverhuvudetdag. Nä. Särskilt inte när jag redan på förhand hade bestämt att vi skulle ha en alldeles strålande kalasbästdag.

Jag har nämligen ingen semester i sommar. Vilket somliga stunder gör ganska så ont i själen. Särskilt när solen gassar och himlen strålar och allting är sådär underbart somrigt. Just då så svider det faktiskt ganska så ordentligt. Alltså vill jag såklart göra det bästa av den lediga stund jag har. Det allra mest sommarbästa som går liksom utan att vara sommarledig på riktigt. Och vad är liksom mer somrigt eller mer bäst än att få sola och bada?

Till detta bör tilläggas att jag är västkustbo i själen. Nästintill varenda sommar i mitt liv har tillbringats på en ö i västkustens vackra saltiga hav. En ö med rosa granitklippor. Kristallklart himmelsblått vatten, ljust sandiga bottnar och mjuka vackra klippor. Det är sommar för mig.

Numera bor jag i Stockholm. Och missförstå mig rätt här. Jag gillar Stockholm. Jag gör verkligen det.  Jag älskar den vackra naturen varenda vareviga dag. Men för att vara en stad som består av en infernaliskt massa öar i en skärgård så är det baske mig förbenat svårt att komma åt vattnet. Kustlinjen är mestadels att likna med en överväxt trädgård och man behöver egentligen en machete alternativt en mindre skogsröj för att så mycket som kunna komma åt att doppa tårna på andra platser än större offentliga stränder. Om man sen mot förmodan ändå lyckas komma åt det där blöta är vattnet oftast av samma färg som en riktigt vällagrad whiskey och man står med dy och eller alger upp till knäveckan. Så nej. Med mina mått mätt så är just det här med badmöjligheter kanske inte Stockholms allra bästaste egenskap.

Men tydligen så ska det ju liksom finnas en ordentlig skärgård här runtomkring. Med riktigt vatten. Saltaktigt vatten. Klippor. Mindre whiskeyfeeling helt enkelt. Jag har i varjefall hört ryktas att så är fallet. Alltså hade jag bestämt mig för att denna dag skulle ägnas åt att hänga just där. Vid skärgården. Med fötterna i det blöta. Helst på en klippa. Men först behövde vi hitta nämnda klippa i nämnda skärgård. Något jag egentligen inte trodde var så svårt. Det borde rimligtvis räcka med att styra fordonet österut ungefär så långt man kan komma. Eller tills fötterna blir blöta.

Trodde jag. Oj så fel jag hade. Herreminge så fel jag hade. Tre timmar. Ja tre timmar ägnade jag åt att puttra runt med flickorna bak i bagaget i ett desperat försök att hitta vatten. Skärgårdsvatten. Saltaktigt vackert sådant. Gärna med en klippa att sitta på. Men inte alls nödvändigt. Vad som inte heller var nödvändigt efter första timmen var salthalten. Den började bli av underordna betydelse. Efter ännu en halvtimme så behövde jag inte ens en klippa. Efter två timmar så behövde det inte ens vara skärgårdsvatten bara det var vatten. Efter två och en halv timme så övervägde jag faktikst att ta en simtur i det grönmurkiga träsket ute i hästhagen vi vid detta laget hade passerat tre gånger. Tillslut bröt jag ihop. Svor ve och förbannelse över havs och kustbrist på ön jag befann mig på och styrde snopet bilen hemmåt igen. 28 grader varmt. Gassande sol. Och min tidiga morgon var inte längre lika tidig och jag var argare än nånsin.

Styrde bilen ut mot Ekerö, där vi alltid hamnar, och trasslade oss genom skogen till det enda skapligt dugliga badställe jag känner till där man slipper machete och grässtrån och pissemyror mellan skinkorna. Som tur var så var just den platsen ledig. Tur. Tur för de som annars hade råkat sitta där menar jag. För helt ärligt var jag så förblindad av havs och skärgårdsbrist att jag nog inte alls var vid mina sinnens fulla bruk. Alls.

Släppte lös flickorna som överlyckligt flängde ner mot vattnet. Fisken simmade iväg, Snigel hängde som vanligt vid vattenkanten och plaskade eftersom hon inte simmar. Lus åt upp en pinne. Själv kände jag hur ilskan började rinna av mig och jag bestämde mig ganska så snabbt för att jag kanske inte behöver flytta till andra sidan landet precis än. För det var ju faktiskt ganska så fint här. Och hundarna var väldigt glada. Så pass glada att Snigelprylen helt hux flux bara sådär kastade sig i vattnet efter en tut och simmade. Frivilligt. Jahop. Efter nästan tre år av simmskolor, pedagogiska och opedagogiska simövningar och lockande och pockande in absurdum så valde den just denna dag att börja simma. Vilken tur. Och simma. Det gjorde den. Visserligen med samma teknik och finess som om en stelopererad steoridstinnhockeyspelare skulle framföra ett stycke ur svansjön. Men simma. Det gjorde den. Och matte var glad. Löjligt glad. Så glad att jag till och med började älska världen igen, tänk att det fortfarande fanns flera flera timmar kvar av dagen att göra precis just detta.

Slog mig ner i solen och åt min mycket försenade frukost och såg fram emot resten av dagen med mina tjejer. Mycket bad skulle det bli! Åtta minuter senare ser jag hur något suspekt flyter förbi. Det suspekta blir allt fler och jag inser att det inte helt omöjligens rör sig om algblomning. Jomen tack då. Tack. Slutbadat helt enkelt. Nåväl. Solen skiner ju ändå.

I åtta minuter till. Sen börjar det mullra över vattnet och jag ser hur mörka moln dykt upp från ingenstans och i rask takt rör sig mot oss. Mina numera skotträdda pyrreflickor trivs helt plötsligt inte alls på vårt fina badställe och jag får helt enkelt bittert inse att det helt enkelt inte var meningen att vi skulle ha en härlig semesterdag just denna dag. Tydligen inte.

Fyra meter från bilen så kastar sig alla tre tjejer huvudstupa fram i gräset, i ögonvrån ser jag något som inte alls påminner om ett skosnöre utan mer som en redig cykelslang. Den svarta cykelslangen ringlar iväg samtidigt som jag skriker i högan sky varpå tjejerna chockat hoppar iväg från den gigantiska ormen och undrar om jag helt tappat vettet. Jo nästan. Nästan att jag tappade hela vettet. Huggormsbett är min största vår och sommarfasa. Största vinterfasan är att bli ihjältrampad av älgar men det behöver vi inte gå in på idag.

Förutom det så inträffade den största katastrofen av dem alla. Fisken tappade bort sin favorit-Tut. Japp. Den liksom bara försvann. Och katastrofen är därmed ett faktum. Jag har nu ett lager på 8 stycken identiska tutar. Men nix. Nope. Inge av dem duger. Enligt Fiskens egen utsago är de helt enkelt inte äkta. Och jag ger upp.

Summan av det hela är att jag bedömer gårdagens sommardag till en riktig sommarfloppsdag. Dagens enda positiva var snigelsimning, att ingen blev ormbiten och att jag överlevde resten av dagen utan att bryta nacken.